lamnadifred

Bloggtorkan har legat tagit över i snart två veckor, mer om man räknar med hur dåligt jag bloggat tidigare. Jag känner ändå att det inte spelar någon roll, ingen saknar mig speciellt mycket och jag står ut för var dag som går.

Saker som händer i livet just nu gör mig väldigt snurrig i huvudet, jag orkar i stort sätt inte bry mig om vad som händer. Självklart hatar jag mig själv för att jag är så tjock, självmordstankar finns men inte på samma sätt som tidigare. Jag var nära på att kontakta en psykolog en gång för alla igår men vet inte hur jag jobbar så hur ska jag kunna boka en tid? Ska jag ta det som ett tecken att jag ska fortsätta såhär? Jag tolkar tecken på allt nu för tiden och det får mitt huvud att sprängas lite smått.

Jag ska försöka blogga lite bättre framöver, bli bättre på allt, bli lite normal (haha lycka till misslyckade jävel). Annars jobbar jag, dricker för mycket alkohol, letar lägenhet, hänger med en pojke jag tycker om men funderar på att dra åt vänskapshållet, ljuger för allt och alla, försöker vara så social jag kan och lära känna nytt folk, står still på vågen men känner mig tjockare och tjockare, tror jag blivit laktosintolerant och sätter där punkt för detta inlägg.