lamnadifred

Musiken som strömmar ut datorn.
Vänners ord som värmer.
Mina kyssar värda mer än 300 kr.
Ett leende på läpparna.

Ändå knackar ångesten åter på mig dörr.
Jag kvävs lite smått och känner att jag hade behövt skära.
Skära lite, bara pytte lite och låta lugnet flyta genom kroppen.
Men jag får inte.
Jag måste stå emot.
De är mitt "gamla" liv (haha, skojar du eller?).
Jag ska lägga det bakom mig.

Trots att jag känner mig tjockast i världen.
Trots att jag är äckligast.
Trots att jag fakiskt är värdelös.
Så ska jag kämpa.
Bara några minuter till.

Jag försöka trycka ner allt som med allt som känns bra.
Önskar någon bara kunde hålla om mig hårt.
Inte säga ett ord, utan bara förstå.
Trots att tystnaden gör att man hade kunnat höra en nål tappas på golvet.

Ändå ligger jag här ensam.