lamnadifred

Jag klättrar snart på väggarna.
Jag har sådan ,lust att skära sönder hela min arm.
Jag har sådan lust att slå handen i min spegel.
Jag har sådan lust att skada mig så mycket att jag inte tar mig upp igen.
Jag blir snart galen.
Jag klarar inte av att vara ensam just nu.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om hur dåligt jag mår just då.
Kanske inte borde kallas roman men är väl den genre man hör mest om när det gäller böcker och det låter lite charmigare än typ självbiografi. Låter så jävla dyster att läsa om hur någon annan mår egentligen. Intressant kanske om man inte mår så själv men för den som mår så kryper man snarare ännu längre in i sitt skal och blir chockad varje gång någon annan sätter ord på hur man själv mår.

Tänk om man kunde vara så öppen privat som man kan vara när man skriver av sig. Låta sina känslor vara en del av den man visar sig vara inför andra och not give a fuck om vad andra tycker. Tänk om de vore så lätt, då kanske de inte skulle vara så svårt att leva. Men det är ju just de, att de är så in i helvete svårt att leva. Varje dag är en kamp, den ena bättre än den andra men de är ändå nästan alltid lika svårt att ta sig igenom dem. I det läge jag är nu låter jag bara dagarna gå utan att egentligen tänka på vad jag gör. Jo, tänker gör jag ju eftersom det känns som de är det enda jag gör men jag tänker så mycket att ingenting av det har någon direkt betydelse. Jag låter mig bara andas för att jag inte får försvinna. Jag vill men jag får inte. Jag kan men jag får inte. Jag önskar men jag får inte. Varför?

Jo, för ger jag upp är jag lika svag som jag förknippar alla andra människor som klagar över sina liv och inte gör något åt de utan ger upp. Även om jag inte tycker det eller förstår betyder jag tydligen något för vissa människor och skulle lämna ett tomrum. Jag har en liten röst som ändå säger att jag skulle missa så mycket i livet att de är värt att stanna kvar. Ändå kan jag inte släppa tanken om hur skönt det skulle vara att bara slippa lida.

Jag försöker också tänka på hur långt jag har kommit. Eller egentligen står jag still och stampar men jag hanterar saker annorlunda, jag tänker på ett annat sätt (ett friskare, iaf i vissa stunder), jag vill leva på något sätt även om jag inte vill inse det själv och jag har ändå levt i snart tjugo år när jag bara trodde det skulle bli fjorton. Det är fem år mer, borde vara värt en medalj. Skrattretande, jag är inte värd något. Inte förrän jag låter mig falla tillbaka och släpper ut mina röster som får ta över min kropp. De ska styra mig till jag inte väger mer än en fjäder, aldrig går emot dem och låter mina ben gör mig så glad att de håller i sig i en vecka. Ditt äckliga lilla missfoster.

Jag tror jag ska ta och sluta skriva nu, ingen kommer i vilket fall som helst orka läsa.

Tiden går och för var dag dröjer det längre och längre tid tills mina inlägg smutsar ner denna bloggen. Jag gömmer mina känslor, låtsas om som om ingenting är fel men i själva verket vill jag bara försvinna så jag slipper alltid. Det är dock den lätta utvägen och ingenting ska ju vara lätt utan motgångar ska tydligen göra dig starkare. Var finns styrkan då? Är styrkan att jag överlever dag efter dag? Är styrkan något man inte kan känna, ingenting som syns utan något man bara har som används när vi behöver den som mest?

Denna morgon gav mig en chock. Efter en godnattsömn och hoppet om att denna söndag skulle bli toppen kändes det som att den vänders mot de motsatta istället. Egentligen bryr jag mig inte om att han är tillsammans med henne igen men de får mig ändå att känna mig äcklig, jag duger inte åt honom. Nu känner jag ännu mer press på mig själv, om att bli perfekt så som jag vill vara i mina ögon och hoppas andra se det också. Nu måste jag bara lyckas också.

Hela denna helgen känns ganska så konstig, känner inte riktigt igen mig själv.

1. Jag ångrar inte att jag skar mig men det känns väldigt avlägset och onödigt just nu. Jag vet att jag är starkare men i vissa stunder är jag så svag att ingenting kan tränga igenom. Den sidan måste jag verkligen jobba med, att låta den starka sidan övervinna.

2. Efter att min ångestattack lindrades på grund av att jag skar mig satt jag mest och väntade på att John blund skulle besöka mig. Skrev sms samtidigt och jag kan aldrig låta bli att kolla när jag får ett. Allting började som ett skämt men sedan blev det allvar, i alla fall från hans sida. Mitt i natten, strax innan fyra dyker han upp. Kan ni gissa vem? R. Jag är inte långsint och kunde inte vara arg längre. Han var på mig hela tiden och jag kan inte säga att jag inte var med på de, lämnade honom dock kåt upp över öronen när jag skulle till jobbet. Jag trodde inte han skulle vara kvar när jag kom hem men han låg kvar i sängen. Började kramas och pussas direkt och det ena leder till det andra, vi hade sex. Jag har blockerat mina känslor och ser honom numera som ett rent sexobjekt, eller nej men a friend with benefits. Vi har inte pratat efter de och har ingen aning om vart vi står.

3. Igår natt ringde en utav mina bästa killkompisar och behövde en sovplats då hans buss/spårvagn slutat gå. Han är den jag umgåtts mest med här uppe. Vi har haft något på g några gånger tidigare men har nu varit riktigt bra vänner i över 1,5 år nu. Jag var inställd på att somna om direkt men han avsikter var tydligen andra. Han började ta på mig och vi började pussas. Jag satte stopp för det till en början, vi pratade om de, och sen vet jag inte riktigt vad som hände. Vi gick hela vägen och jag kan inte säga att jag ångrar det men jag är hur rädd som helst att förlora honom som vän. Det kändes helt normalt när han gick och jag hoppas inte detta påverkar vår vänskap.

Syftet med allt är att jag är rädd att jag börjar låta mig utnyttjas sexuellt som ett sätt att skada mig själv på istället för att använda mig av rakbladen. Jag hatar när de tar på min kropp och jag mår nästan alltid dåligt efteråt. Kommer jag alltid att hitta nya sätt att skada mig själv på?

Lugnet kom så fort jag satte rakbladet mot huden.
Hade kunnat skära hur mycket som helst.
Längesen jag kände mig så avslappnad.

Jag har inte dåligt samvete eller ångest över de.
Mår mer dåligt över att jag ljuger på mig kompis.
Ena stunden säger jag att allt är lugnt,
två sekunder senare skär jag mig.
Jag hatar att ljuga.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Andningen börjar bli tyngre, gråten försöker jag stå emot.
Jag känner sakta att jag påbörjar en panikattack.
Slå handen i spegeln?

Rakbladen ligger jämte mig och de lockar något fruktansvärt.
Jag vill se blodiga höfter.
Men vart ska jag skära?
I gamla ärr?

Jag vill inte sjunka till den nivån.
Jag vet att jag kan vara starkare.
Dock vet jag inte om jag orkar bry mig.
Eller om jag ens vill vara stark.
Jag förtjänar att ha ont.
Må dålig, sämre, sämst.

Jag vill ringa någon.
Jag vet inte vem.
Jag vill inte visa mig såhär.
Jag vill inte vara sådan här egentligen.
Jag trodde jag var på bättringsvägen,
eller nja men bättre än innan.
Jag måste försvinna, låta mig dö lite smått.
Tvinga mig själv att de enda som gäller är skinn och ben.
Jag måste bara kunna stå på benen, mer behövs inte.
Vatten räcker.
Allt annat är äcklig.
Fattar inte varför jag äter.
Tjockis.

Jag fattar inte varför jag har så svårt.
Det har varit så lätt tidigare.
Jag måste komma tillbaka.
Jag kan inte vara såhär.
Jag måste visa mig bäst.
Få höra kommentarerna igen.
Fast värre denna gången.
Kanske till och med för mycket.
Få andra att bli så oroliga att de tror jag ska dö snart.
Jag vill, jag ska, jag kan.
Så svårt är de inte.
Jag har kommit långt innan.
Jag ska bara komma längre igen.
Peppa mig.

Jag vill gråta.
Det går inte.

Det går bra nu.
Jag får jobba.
Jag har lägenheter på g.
Jag har massor av vänner som står vid min sida.
Men ingenting med mig går bra.

Jag känner mig så felplacerad.
Känner mig inte hemma i mig själv.
Känner inte igen mig själv.
Vem är jag?

Jag passar inte in i denna kroppen.
Jag passar inte in någonstans.
Jag borde inte se hur såhär.
Jag borde inte känna såhär.
Jag borde inte vara här.

Jag vet inte hur jag ska känna.
Skyldig? Ledsen? Arg? Neutral?
Jag har flera gånger sagt till en kompis att jag inte har några direkta känslor,
att jag vill dra mig ur och bara fortsätta som vänner.
Dum nog lät jag mig tro att något kunde bli och nu ligger jag är och huvudet snurrar av alla tankar.

Som det känns nu vill jag bara dra ett streck över det som hände.
Glömma det och låtasas som att de aldrig hände även om jag vet att de är helt fel.
Jag måste hantera mig känslor om jag ska komma ur detta.
Jag måste sluta bygga på mina känslor, trycka ner dem och brytas ner totalt för att en dag låta allt komma ut och det blir en katasrof.

Ska jag låta honom hållas ett tag, må dåligt över det som hände och förklara sig?
Eller ska jag säga att vi tar de som ett one night stand och förblir vänner?
Jag ska komma helskinnad ur detta, jag tänker inte låta mig bryta ner igen!

Han sa att han ville vara merän vänner.
Han var hur söt som helst, som han alltid varit.
Nu kan han dra åt helvete.

Jag lämnade ut mig själv totalt.
Vi hade sex, trots att jag flera gånger sa till mig själv i huvudet hur fel det var.
Nu i efterhand ångrar jag mig så fruktansvärt.
Det är svårt för mig att berätta vad som egentligen hände.
Han började gråta efter vi hade haft sex.
Jag blev helt förvirrad men de visade sig att de inte kändes lika rätt för honom.
Han sa dock flera gånger hur sjukt mycket han tycker om mig.
Sen kom hans ex in i bilden, även om han inte ville erkänna märkte jag att han inte gått vidare.
Vi pratade, jag försökte stanna kvar och lösa allt men tillslut springer jag där ifrån.
Ringer en kompis, får lite sympati och slår ner en papperkorg.

Jag är så arg just nu att jag måste slå något.
Jag känner mig ännu äckligare (om de ens går).
Jag känner mig utnyttjad och slampigast i världen.
Hur kunde jag vara så dum och tillåta mig själv bli sårad igen?

Jag vill träffa honom,
men drar ut på det just pga hur jag ser mig själv,
hur jag känner inför vad andra tycker.

Jag hade bestämt att dra ut på de till lördag.
Då säger han "jag vet hur jag vill ha det".
Jag som är så sjukt nyfiken måste därför träffa honom så fort som möjligt.
Han är inte i stan nu men han kommer idag.
Jag känner mig ja, ni vet hur jag känner över mig själv vid detta laget,
men jag måste träffa honom.

Ska jag vara den som dissar eller blir jag dissad?
Eller blir det vi två?
Ska jag tillåta mig själv att spela ett spel i kärleken igen?
Ska jag tillåta mig själv att bli sårbar igen?
Ska jag tillåta mig själv att öppna upp och vända mig själv ut och in?
Ska jag tillåta mig själv att ständigt äcklas när någon tar på mig?

Förra gången slutade allt i katastrof men jag blev även smalast på hela förra året.
Ska jag utnyttja kärleken för att bli smal igen?
Alla dessa frågor gör mig galen.
Jag är rädd att jag börjar falla tillbaka och snart kommer mina panikattacker tillbaka.
Din äckliga lilla feta flodhäst.

Musiken som strömmar ut datorn.
Vänners ord som värmer.
Mina kyssar värda mer än 300 kr.
Ett leende på läpparna.

Ändå knackar ångesten åter på mig dörr.
Jag kvävs lite smått och känner att jag hade behövt skära.
Skära lite, bara pytte lite och låta lugnet flyta genom kroppen.
Men jag får inte.
Jag måste stå emot.
De är mitt "gamla" liv (haha, skojar du eller?).
Jag ska lägga det bakom mig.

Trots att jag känner mig tjockast i världen.
Trots att jag är äckligast.
Trots att jag fakiskt är värdelös.
Så ska jag kämpa.
Bara några minuter till.

Jag försöka trycka ner allt som med allt som känns bra.
Önskar någon bara kunde hålla om mig hårt.
Inte säga ett ord, utan bara förstå.
Trots att tystnaden gör att man hade kunnat höra en nål tappas på golvet.

Ändå ligger jag här ensam.

Han sa att jag var perfekt.
Han sa att han aldrig tyckt om någon såhär snabbt.
Han sa att jag är fin, fin, fin.
Han sa en massa ord jag inte kan ta in.

Han håller min hand.
Han kramar och tar i mig (utanpå kläderna).
Han pussar mig med sina mjuka läppar.
Han vill vara med mig nu, i stort sätt hela tiden.
Han vill lära känna mig mer.

Varför är han så blind?
Vad är det inte han ser?
Varför vill han lära känna mig?

Jag vill bara skaka om honom och skrika rakt ut.
Jag vill berätta allting men det går inte.
Jag kommer aldrig kunna vända mig ut och in igen.
Jag känner pressen på att bli perfekt.
Han ser mig så nu men allt är bara fel.
Han måste få se den jag en gång var;
fast bättre, snyggare, smalare.

Äckel, du är en fet kossa.
Skärp dig.
Ingen tycker om dig.
Om ett tag kanske, när du inte är så äcklig.
Men nu är du ett skämt.
Hur kan du en försöka intala dig att han kanske menar det han säger.
Du är värdelös, inse det.
Tjockis.

Jag orkar inte riktigt bry mig om någonting, låter bara livet rulla på och gör bara det som jag verkligen måste. Jag vill hitta tillbaka till glädjen igen och jag vet att de innebär många förändringar. Det jobbiga är att de känns som jag tappat allt vad livet heter, jag orkar liksom inte kämpa för något. Skulle jag dö, bli skadad, bli arbetslös, bli fattigare eller liknande skulle jag bara lyfta på axlarna och göra någon konstig min. Jag skjuter fram allting och tänker att "äsch, de finns tid". Men det är ju de det inte finns utan varje minut är värdefull egentligen bara att jag blundar för allting för att slippa känna något. Jag är rädd att jag snart låter mig själv strunta i allt så mycket att jag faktiskt begår självmord.

Min mamma hade svårt att få barn, enbart 5% chans. Ändå fick hon mig vid väldigt hög ålder och mina föräldrar är väldigt gamla. Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket och har försökt se bortom de för jag vet att åldern inte spelar någon roll egentligen.

I vilket fall som helst betyder detta att mina kusiner är betydligt mycket äldre än mig. Jag har aldrig haft speciellt bra kontakt med dem, prata med dem mycket eller träffat dem. Då vi väl träffats har vi väl umgåtts men ändå väldigt ytligt. Ändå känner jag mig närmare en utav mina kusiner. Trots att vi kanske bara ses en gång om året och pratar en gång resten så bryr han sig verkligen. Jag har suttit och pratat med honom i 50 min nu i stort sätt. Han frågade verkligen allt om mitt liv, vad jag har för planer i framtiden och gett mig en massa råd. Han sa att "du gör självklart som du vill men jag säger allt detta bara för att jag bryr mig om dig väldigt mycket trots att vi aldrig pratar".

Jag skulle kunna börja gråta, låter säkert konstigt men de fick mig verkligen att tänka. Även om jag inte gör speciellt mycket eller knappt pratar med vissa personer så betyder jag mycket för dem ändå och de bryr sig om mig och vill mitt bästa. Jag betyder för detta livet, för en massa människor och för denna världen även om jag inte ser de.

Jag kan vara egoistiskt och önska att jag inte hade någon alls på jorden för då hade jag inte haft något ursäkt till att begå självmord. Nu har jag en massa människor som betyder otroligt mycket för mig och jag vet att jag inte tar vara på mina relationer till en massa människor så som jag borde. Jag måste inte bara kämpa för mig själv utan för andra också för att överleva. Hur svårt det än är och kommer bli ska jag bli fri från denna skiten. Jag orkar verkligen inte tänka på döden som min största önskan dygnet runt. Jag orkar inte vakna upp och känna hur jag vill strypa mig själv. Jag orkar inte försöka somna varje kväll och tankarna kretsar enbart kring frågor om hur jag ska klara av en dag till i detta helvete. Jag orkar inte känna att framtiden är en massa år av plåga. Jag orkar inte behöva övertala mig själv att andas en minut till för det tar otroligt mycket på mina krafter, krafter jag kan lägga på en massa annat. Detta måste ta slut.

Jag tror inte jag tänkte, jag bara önskade. Väglaget var inte det bästa men jag körde över hastighetsgränsen ändå. Sikten var dålig, mörkret hade lagt sig förlängesedan. Tankar om att låta bilen styra och köra åt de håll den ville flög upp. Bara släppa händerna från ratten och se vad som skulle ske. Möjligheten att bara vrida allt jag hade på ratten fanns också i tankarna.

Jag ökade hastigheten ännu mer och glömde allt vad liv hette för några sekunder. Kanten var nära, en bilolycka var möjlig. En mötande bil fick stopp på allt och jag kom tillbaka till verkligheten. Tårarna började rinna, rädslan för vad jag nyss varit nära att göra gjorde mig så rädd att jag var nära att stanna mitt i väggen och bara skrika allt vad jag hade. Varför ska det vara så plågsamt, varför kan det inte bara försvinna? Jag måste inte kämpa emot om jag inte vill så varför släpper jag inte bara all kontroll och tar död på allt? Ger jag upp för lätt då eller gör jag mig själv en tjänst? Jag har chansen ikväll igen.

Jag tvingade mig själv sitta uppe långt in på natten, jag ville inte ha morgondagen trots att klockan tickat förbi tolv förlängesedan. Tillslut orkade jag inte hålla upp ögonen längre och fick känna mig besegrad.

När jag vaknade upp försökte jag nästan knipa ihop ögonen så hårt att jag kunde fått huvudvärk. Något inom mig sa att om jag blundar riktigt hårt slår min önskning in och jag försvinner. Jag ville inte vakna upp, känna efter hur jag känner idag, att jag ska behöva ta mig igenom ännu en dag. När jag inte längre kunde fly verkligheten kände jag hur ångesten knackar på min dörr. Hela morgonen har jag försökt fokusera på annat. Tvingat i mig frukost trots att jag ville spy redan innan jag tagit en tugga. Tvingat mig själv att inte träna för att låta mig stå emot ångesten. Jag vill ge upp men jag får inte ge vika!

Jag har väl inte riktigt fattat att jag är hemma. Det är över sex veckor sedan och jag börjar nästan känna mig som en främling i min egen stad. Jag är ändå glad att jag åkte hem trots att de kändes som den längsta dagen på väldigt länge. Jag känner att jag kommer må bättre och att börja där det en gång startade.

Hur målmedveten jag än är, hur motiverad jag än är, hur rätt allting känns då jag tagit tag i mitt liv och bestämt mig för att sätta ett stopp spökar de fortfarande. Något säger mig att jag kan börja bearbeta mina tankar, försöka må bättre och bli kvitt vissa delar av mig själv men att vissa ska stanna kvar. Vissa saker ska jag hålla fast vid som att de var mitt eget barn och gömma dem. De sidor som mina spöken säger att jag ska hålla fast vid är de som kan relateras till äs. Egentligen kan allt relateras till äs men just de tankar om att bli smalast och svält är enda utvägen känns mer rätt än något annat. De känns som att de kommer bli lättare än någonsin och att de inte spelar någon roll om jag rasar i vikt och svälter sålänge jag tar tag i de andra. Jag vill vara stark, gå emot de tankarna också men hur hemskt de än är att erkänna vill jag nog lägga dem åt sidan.

En ny dag, en onsdag, onsdagen denna veckan, på detta året. 1440 minuter ska sammanlagt passera innan en ny dag ska ticka förbi. Jag tar en minut i taget, tänker nutid istället för att tänka hur jag ska klara framtiden. Jag tar mig igenom minuterna och försöker se det som självklarhet.

Jag mår bättre idag, en aning stabilar än gårdagen. Jag har fortfarande problem med magen och ärligt talat känns de som att stacker'sen fortfarande inte gått ur min kropp. Jag lärde mig en läxa, ångrar mig bittert och lär aldrig låta studens känslor ta övertag och avgöra mina beslut innan jag hunnit tänka efter.

Jag vet att jag har en lång bit att gå, att jag kommer vilja ge upp flera gånger och tveka om jag verkligen gör rätt. Jag vet att allt inte kommer lösa sig på en gång och jag kommer må ännu sämre i början. Jag kommer försöka intala mig själv flera gånger om att jag inte alls är sjuk och inte alls behöver hjälp men jag vet innerst inne att det är en lögn. Det är hemskt att inse saker om sig själv som man inte vill erkänna för de känns mycket lättare att bara fortsätta på samma spår och att det inte spelar någon roll. Jag kommer få säga till mig själv, högt så jag hör, hur mycket det än tar emot att jag är sjuk. Att jag förtjänar att må bra, att jag kan må bra. Jag måste gå emot allt de jag tidigare trott på och tvinga mig själv att sluta blunda för sanningen. Det kommer bli jobbigt, de kommer kännas hemskare än något annat. Det kommer bli svårt att bryta alla gamla vanor för de är mycket lättare att gå i gamla spår än lära sig leva med nya och göra dem till nya spår. Jag kommer få gå emot mig själv flera gånger när de gamla försöker ta övertag och få mig att tro att jag gör fel men jag ska visa att jag är starkare och att jag  inte tänker låta mig själv gå i fler bitar hur jobbigt det än är. Jag vet att jag kommer falla tillbaka, misslyckas flera gånger och troligen skriva massa inlägg som handlar om att jag bara lurade mig själv och inte alls förtjänar att må bra. Det är därför jag måste ta hjälp nu när jag är så bestämd och förstått att ensam inte är starkast för om jag väntar, kanske bara en minut, kan allt mitt förnuft försvinna för jag vet hur lätt de gamla kan ta över.

Jag ska lägga allt detta bakom mig, låta alla mina tankar omvandlas till positiva och jag ska lära mig att hantera mig själv och mitt liv igen. Just nu mår jag inte speciellt bra och det enda jag vill är att åka hem. Jag hade tanken att sjukskriva mig på fredag men då mitt jobb ringde och sa att de ville ha mig på torsdag också kunde jag inte trycka ner mitt dåliga samvete.

Jag vet att jag egentligen borde åka hem och inte tvinga mig själv att vara kvar här men jag vill försöka. Ärligt talat vill jag egentligen inte vara kvar, jag vill flytta hem men de går liksom inte i min värld. De jobbiga är att mina föräldrar till och med förstår hur dåligt jag mår här uppe och pappa sa rakt ut att jag inte mår psykiskt bra här uppe. Jag har inte sagt någonting, grät iofs i telefonen, men de känner nog mig mer än vad jag tror. Jag tror de är helt blinda men de förstår och vill bara mitt bästa. De värsta vad när pappa sa "gör inget dumt" och jag kände hur hemsk jag kände mig och att jag för en gångs skulle måste sätta stopp för detta. Jag förtjänar att må bra. Jag har så mycket att vinna på att börja må bra. Jag måste vara positiv och tvinga mig själv att bara tänka optimistiskt.

Jag är fortfarande i chock, kan inte inse vad som just hände. Jag fick en sådan panikattack, tårarna rann okontrollerat och jag började hyperventliera. Jag visste inte vad jag skulle ta väget, vet jag fortfarande inte, och jag ville spränga mitt huvud i bitar. Jag var nära att åka till sjukhuset och tvinga dem ge mig lugnade. Jag har aldrig haft en sådan attack och jag är så rädd för mig själv att jag inte vågar lita på mina beslut just nu. Jag känner att jag inte klarar av att vara ensam just nu men har ingen här i Gbg jag kan vända mig till. Det finns en men jag vill inte att han sa se mig totalt nerbruten i bitar.

Jag vill inget hellre än att åka hem just nu. Jag klarar inte av att vara här längre men dum som jag är försökte jag intala mig själv att de beror på överdosen, att jag fått för lite sömn. Jag har inte sovit på 25 timmar och för lite sömn kan få en helt ur balans. Jag ska aldrig mer överdosera, jag vill verkligen inte ta en enda tablett någonsin just nu. Jag vill aldrig känna mig såhär borta, inte ha kontroll över situationen utan känna mig klar i huvudet. Jag måste låta detta går ur kroppen och jag hoppas de går snabbt för jag måste sova och känna att jag har lite mer kontroll. Just nu vet jag ingenting och de känns som att jag inte lever. Tiden står still och jag är en zombie. Hade jag en pistol hade jag tagit slut på detta lidande för jag kan inte tänka längre, jag blir galen.