lamnadifred

Jag tvingade mig själv sitta uppe långt in på natten, jag ville inte ha morgondagen trots att klockan tickat förbi tolv förlängesedan. Tillslut orkade jag inte hålla upp ögonen längre och fick känna mig besegrad.

När jag vaknade upp försökte jag nästan knipa ihop ögonen så hårt att jag kunde fått huvudvärk. Något inom mig sa att om jag blundar riktigt hårt slår min önskning in och jag försvinner. Jag ville inte vakna upp, känna efter hur jag känner idag, att jag ska behöva ta mig igenom ännu en dag. När jag inte längre kunde fly verkligheten kände jag hur ångesten knackar på min dörr. Hela morgonen har jag försökt fokusera på annat. Tvingat i mig frukost trots att jag ville spy redan innan jag tagit en tugga. Tvingat mig själv att inte träna för att låta mig stå emot ångesten. Jag vill ge upp men jag får inte ge vika!