lamnadifred

Jag tror inte jag tänkte, jag bara önskade. Väglaget var inte det bästa men jag körde över hastighetsgränsen ändå. Sikten var dålig, mörkret hade lagt sig förlängesedan. Tankar om att låta bilen styra och köra åt de håll den ville flög upp. Bara släppa händerna från ratten och se vad som skulle ske. Möjligheten att bara vrida allt jag hade på ratten fanns också i tankarna.

Jag ökade hastigheten ännu mer och glömde allt vad liv hette för några sekunder. Kanten var nära, en bilolycka var möjlig. En mötande bil fick stopp på allt och jag kom tillbaka till verkligheten. Tårarna började rinna, rädslan för vad jag nyss varit nära att göra gjorde mig så rädd att jag var nära att stanna mitt i väggen och bara skrika allt vad jag hade. Varför ska det vara så plågsamt, varför kan det inte bara försvinna? Jag måste inte kämpa emot om jag inte vill så varför släpper jag inte bara all kontroll och tar död på allt? Ger jag upp för lätt då eller gör jag mig själv en tjänst? Jag har chansen ikväll igen.