lamnadifred

Ångesten håller på att kväva mig. Försöker göra allt för att inte träna, spy eller skära mig. Jag hade inte ätit på två dagar men efter dagen så mådde jag så dåligt att jag kände att jag skulle försöka äta. Jag ångrar det nu så fruktansvärt. Två stora mackor och risgrynsgröt med lite mjölk. Ingen bra mat alls men det var de enda som fanns.

Jag är sjukt mätt och all mat sitter i halsgropen på väg upp känns det som men jag gör allt för att stå emot. Jag ska stå emot min ångest idag, jag ska besegra den. Jag klarade av att gå ut en timme trots att de kändes som att hela världen glodde på mig och jag tittade bakåt var tionde sekund då det kändes som någon jagade mig. Klarade jag de så hoppas jag att jag klarar detta även om de känns mycket svårare.

Det jobbiga är att de känns som mitt monster börjar krypa fram, att något hånskrattar inom mig. Som att monstret har helt andra planer än mig och inte kommer tillåta mig att göra någonting mer än att rasa i vikt. Jag är så kluven att jag inte vet om jag vill locka fram det eller inte men att rasa i vikt hade jag egentligen inte tackat nej till.