Tvinga sig själv att inse att man gör rätt
Jag har försökt att dra ut på de trots att jag vet att jag måste göra det förr eller senare. Jag har försökt komma på utsäkt efter ursäkt för att slippa skicka de. Jag har försökt intala mig själv att jag kan fortsätta såhär och mitt förnuft bara lurar mig. Jag har försökt hitta fördelar med att fortsätta som jag gör och se att de inte gör något om jag lever såhär. Jag har försökt se allting som något bra och att de inte är något fel på hur jag hanterar mina känslor/tankar. Jag har försökt gå emot på de flesta sett jag kan komma på men mitt förnuftig vinner ändå även om jag försöker intala mig själv att det är den onda sidan jag vill hålla kär.
Jag kunde inte dra ut på det längre trots att allt sa emot mig och jag helst bara ville glömma allt som hänt men jag vet att jag gör det enda rätta. Jag har skickat iväg mailet till den psykolog jag hade planerat att kontakta så fort jag kom hem. Något sa mig att jag inte kunde vänta länge utan var tvungen att göra de så fort jag kunde även om jag försökte tro att jag kunde dra ut på de och ändra mig.
De finns något inom mig som säger att de måste ta slut nu, att de inte finns någon annan utväg. Något sa att om jag inte gör nu och försöker motarbeta de enda som känns rätt hade jag låtit de rinna ut i sanden igen och rent ut sagt sett mitt liv försvinna. Jag vet att jag måste sluta blunda för sanningen hur svårt, hemskt, förjävligt, jobbigt, tungt, motsägande, fel och motbjudande det än känns så vet jag innerst inne att jag gör rätt även om jag försöker intala mig själv motsatsen.
Även om jag tror jag har kontroll över mitt liv och vet exakt vad jag gör så är jag totalt vilse och bara gissar mig fram i livet. Jag tvingar mig själv ta mig igenom dag efter dag för hur mycket jag än försöker säga att mitt liv inte är något värt så finns de något inom mig som säger att de inte är försent, att jag fortfarande kan räddas. Jag vill egentligen inte inse hur illa jag gör mig själv, hur dåligt jag mår och hur lite kontroll jag egentligen har över mitt liv för jag vill inte veta att jag låtit de gå så långt att jag tappat all kontroll. Jag försöker hela tiden motarbeta de som säger att jag inte kan hantera mitt liv längre och bara gör saker värre genom att försöka må ännu sämre och tro att det är lösningen för att jag ska må bättre.
Jag förstår inse varför jag ska vara så envis och vända ryggen för allt. Innerst inne vet jag ju att allt jag gör, gör bara saker värre och jag låter mig själv falla djupare trots att jag är medveten om det och låter det ske. Jag kan inte säga att jag klara av det ensam längre hur mycket jag än säger till mig själv att jag är tillräckligt stark och inte behöver någons hjälp. Jag måste tvinga mig själv att inse att varje försök jag gör för att gå emot mitt förnuft och intala mig själv att allt jag egentligen vet är fel och bryter ner de lilla liv jag fortfarande har hopp för. För någonstans talar den kloke och vet att jag inte vill något hellre än att må bra och förstå att jag förtjänar bättre än att leva såhär.
Jag kunde inte dra ut på det längre trots att allt sa emot mig och jag helst bara ville glömma allt som hänt men jag vet att jag gör det enda rätta. Jag har skickat iväg mailet till den psykolog jag hade planerat att kontakta så fort jag kom hem. Något sa mig att jag inte kunde vänta länge utan var tvungen att göra de så fort jag kunde även om jag försökte tro att jag kunde dra ut på de och ändra mig.
De finns något inom mig som säger att de måste ta slut nu, att de inte finns någon annan utväg. Något sa att om jag inte gör nu och försöker motarbeta de enda som känns rätt hade jag låtit de rinna ut i sanden igen och rent ut sagt sett mitt liv försvinna. Jag vet att jag måste sluta blunda för sanningen hur svårt, hemskt, förjävligt, jobbigt, tungt, motsägande, fel och motbjudande det än känns så vet jag innerst inne att jag gör rätt även om jag försöker intala mig själv motsatsen.
Även om jag tror jag har kontroll över mitt liv och vet exakt vad jag gör så är jag totalt vilse och bara gissar mig fram i livet. Jag tvingar mig själv ta mig igenom dag efter dag för hur mycket jag än försöker säga att mitt liv inte är något värt så finns de något inom mig som säger att de inte är försent, att jag fortfarande kan räddas. Jag vill egentligen inte inse hur illa jag gör mig själv, hur dåligt jag mår och hur lite kontroll jag egentligen har över mitt liv för jag vill inte veta att jag låtit de gå så långt att jag tappat all kontroll. Jag försöker hela tiden motarbeta de som säger att jag inte kan hantera mitt liv längre och bara gör saker värre genom att försöka må ännu sämre och tro att det är lösningen för att jag ska må bättre.
Jag förstår inse varför jag ska vara så envis och vända ryggen för allt. Innerst inne vet jag ju att allt jag gör, gör bara saker värre och jag låter mig själv falla djupare trots att jag är medveten om det och låter det ske. Jag kan inte säga att jag klara av det ensam längre hur mycket jag än säger till mig själv att jag är tillräckligt stark och inte behöver någons hjälp. Jag måste tvinga mig själv att inse att varje försök jag gör för att gå emot mitt förnuft och intala mig själv att allt jag egentligen vet är fel och bryter ner de lilla liv jag fortfarande har hopp för. För någonstans talar den kloke och vet att jag inte vill något hellre än att må bra och förstå att jag förtjänar bättre än att leva såhär.
Kommentarer
Trackback
