lamnadifred

Ett hårt slag mot bröstet, som att hjärtat inte fick tillräckligt med blod och mina lungor inte tillräckligt med luft försökte jag ta in orden jag läste. Jag fick en kommentar på den andra bloggen att jag inte hjälper utan stjälper andra anorektiker. Det gjorde riktigt ont att läsa och mina tårar rinner nu ner för mina kinder.

Mitt syfte från början när jag startade den andra bloggen var att bli peppad och peppa men under tidens gång har allting ändrats. Jag vill inte att andra ska hamna där jag är. Jag vill inte att andra ska må som mig. Jag vill inte uppmuntra andra till att gå ner i vikt, använda droger eller träna överdriver. Jag vill inget ont mot någon. Det kan säkert framgå som de ibland, att jag triggar andra men det är inte min mening. Jag önskar jag kunde hjälpa andra istället men när man själv är nere i skiten är det inte lätt att säga till vad andra ska göra när man själv gör tvärtom. I så fall skulle jag säga emot mig själv och gå emot mina egna principer vilket jag anser vara falskt. Självklart försöker man hjälpa och säga de rätta orden till någon som mår dåligt men när de sedan säger men du då? Varför lyssnar inte du till dina egna ord? Varför ska jag göra si eller så om du får fortsätta?

Jag borde egentligen bara vara ensam, skriva det jag känner för och inte bry mig om vad andra tycker men de är just vad jag gör för de är ord som är nedkränkande som tar mer än de som är hjälpande.

Jag börjar nästan tveka på om jag ens ska skriva denna bloggen mer, att starta den var ett misstag. Jag behöver bara skriva av mig om mitt liv och min vardag och om de triggar andra ber jag om ursäkt. Jag är inte mer än människa (eller alien).