Roman eller nej, mer en biografi
Jag skulle kunna skriva en hel roman om hur dåligt jag mår just då.
Kanske inte borde kallas roman men är väl den genre man hör mest om när det gäller böcker och det låter lite charmigare än typ självbiografi. Låter så jävla dyster att läsa om hur någon annan mår egentligen. Intressant kanske om man inte mår så själv men för den som mår så kryper man snarare ännu längre in i sitt skal och blir chockad varje gång någon annan sätter ord på hur man själv mår.
Tänk om man kunde vara så öppen privat som man kan vara när man skriver av sig. Låta sina känslor vara en del av den man visar sig vara inför andra och not give a fuck om vad andra tycker. Tänk om de vore så lätt, då kanske de inte skulle vara så svårt att leva. Men det är ju just de, att de är så in i helvete svårt att leva. Varje dag är en kamp, den ena bättre än den andra men de är ändå nästan alltid lika svårt att ta sig igenom dem. I det läge jag är nu låter jag bara dagarna gå utan att egentligen tänka på vad jag gör. Jo, tänker gör jag ju eftersom det känns som de är det enda jag gör men jag tänker så mycket att ingenting av det har någon direkt betydelse. Jag låter mig bara andas för att jag inte får försvinna. Jag vill men jag får inte. Jag kan men jag får inte. Jag önskar men jag får inte. Varför?
Jo, för ger jag upp är jag lika svag som jag förknippar alla andra människor som klagar över sina liv och inte gör något åt de utan ger upp. Även om jag inte tycker det eller förstår betyder jag tydligen något för vissa människor och skulle lämna ett tomrum. Jag har en liten röst som ändå säger att jag skulle missa så mycket i livet att de är värt att stanna kvar. Ändå kan jag inte släppa tanken om hur skönt det skulle vara att bara slippa lida.
Jag försöker också tänka på hur långt jag har kommit. Eller egentligen står jag still och stampar men jag hanterar saker annorlunda, jag tänker på ett annat sätt (ett friskare, iaf i vissa stunder), jag vill leva på något sätt även om jag inte vill inse det själv och jag har ändå levt i snart tjugo år när jag bara trodde det skulle bli fjorton. Det är fem år mer, borde vara värt en medalj. Skrattretande, jag är inte värd något. Inte förrän jag låter mig falla tillbaka och släpper ut mina röster som får ta över min kropp. De ska styra mig till jag inte väger mer än en fjäder, aldrig går emot dem och låter mina ben gör mig så glad att de håller i sig i en vecka. Ditt äckliga lilla missfoster.
Jag tror jag ska ta och sluta skriva nu, ingen kommer i vilket fall som helst orka läsa.
Kanske inte borde kallas roman men är väl den genre man hör mest om när det gäller böcker och det låter lite charmigare än typ självbiografi. Låter så jävla dyster att läsa om hur någon annan mår egentligen. Intressant kanske om man inte mår så själv men för den som mår så kryper man snarare ännu längre in i sitt skal och blir chockad varje gång någon annan sätter ord på hur man själv mår.
Tänk om man kunde vara så öppen privat som man kan vara när man skriver av sig. Låta sina känslor vara en del av den man visar sig vara inför andra och not give a fuck om vad andra tycker. Tänk om de vore så lätt, då kanske de inte skulle vara så svårt att leva. Men det är ju just de, att de är så in i helvete svårt att leva. Varje dag är en kamp, den ena bättre än den andra men de är ändå nästan alltid lika svårt att ta sig igenom dem. I det läge jag är nu låter jag bara dagarna gå utan att egentligen tänka på vad jag gör. Jo, tänker gör jag ju eftersom det känns som de är det enda jag gör men jag tänker så mycket att ingenting av det har någon direkt betydelse. Jag låter mig bara andas för att jag inte får försvinna. Jag vill men jag får inte. Jag kan men jag får inte. Jag önskar men jag får inte. Varför?
Jo, för ger jag upp är jag lika svag som jag förknippar alla andra människor som klagar över sina liv och inte gör något åt de utan ger upp. Även om jag inte tycker det eller förstår betyder jag tydligen något för vissa människor och skulle lämna ett tomrum. Jag har en liten röst som ändå säger att jag skulle missa så mycket i livet att de är värt att stanna kvar. Ändå kan jag inte släppa tanken om hur skönt det skulle vara att bara slippa lida.
Jag försöker också tänka på hur långt jag har kommit. Eller egentligen står jag still och stampar men jag hanterar saker annorlunda, jag tänker på ett annat sätt (ett friskare, iaf i vissa stunder), jag vill leva på något sätt även om jag inte vill inse det själv och jag har ändå levt i snart tjugo år när jag bara trodde det skulle bli fjorton. Det är fem år mer, borde vara värt en medalj. Skrattretande, jag är inte värd något. Inte förrän jag låter mig falla tillbaka och släpper ut mina röster som får ta över min kropp. De ska styra mig till jag inte väger mer än en fjäder, aldrig går emot dem och låter mina ben gör mig så glad att de håller i sig i en vecka. Ditt äckliga lilla missfoster.
Jag tror jag ska ta och sluta skriva nu, ingen kommer i vilket fall som helst orka läsa.
Kommentarer
Trackback
