lamnadifred

Anonym om Världsundergång:
Du är så jävla otacksam för det livet du har fått. Jag tycker inte synd om dig. Jag tycker bara du är patetisk och det stör mig för jag vill tycka synd om dig. Sök hjälp, hur kan du leva såhär? Varför gör du inte bara saker och ting lättare för dig? Det jävla samtalet är inte så svårt att ringa så som du får det att framstå. Fy fan skärp dig. Du lever en gång, du har en chans, utnyttja tiden istället för att slösa bort den. Jag säger inte detta för att "dissa" utan för att hjälpa till.

Svar:
Jag har inte bett om någon typ av sympati eller att någon ska tycka synd om mig. Om du tycker jag är så otacksam och paptetisk så varför vill du tycka om mig?
Jag tror ingen vill leva såhär egentligen utan det bara blir så. Till viss del vill jag leva såhär för det är vad jag är och jag kan inte bara glömma och gömma det. Självklart hade det varit lättare att leva som frisk men just nu är det inte ett alternativ. Jag orkar inte förklara varför jag inte skaffar hjälp men jag har gjort det tidigare men ingenting som slutade som det skulle. Du tror allting skulle vara så himla lätt, skaffa hjälp och allting skulle bli så himla bra men det finns en baksida så jag tycker inte du ska säga så mycket! Om du så gärna vill hjälpa till kanske du ska tänka på vad du skriver nästa gång? Vi som lever såhär tar knappast en sådan här kommentar som något posivit utan tvärtom och det gör troligen mer skada än hjälper!

Hej alla ni där ute.
Jag tror inte det är många som läser denna bloggen men för er som tittar in så har jag bytt tillbaka till hemlighetsmakerii. Det känns som jag hör hemma där och denna bloggen är också hittat så ingen idé att dölja något. Hoppas ni följer med tillbaka!

Jag klättrar snart på väggarna.
Jag har sådan ,lust att skära sönder hela min arm.
Jag har sådan lust att slå handen i min spegel.
Jag har sådan lust att skada mig så mycket att jag inte tar mig upp igen.
Jag blir snart galen.
Jag klarar inte av att vara ensam just nu.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om hur dåligt jag mår just då.
Kanske inte borde kallas roman men är väl den genre man hör mest om när det gäller böcker och det låter lite charmigare än typ självbiografi. Låter så jävla dyster att läsa om hur någon annan mår egentligen. Intressant kanske om man inte mår så själv men för den som mår så kryper man snarare ännu längre in i sitt skal och blir chockad varje gång någon annan sätter ord på hur man själv mår.

Tänk om man kunde vara så öppen privat som man kan vara när man skriver av sig. Låta sina känslor vara en del av den man visar sig vara inför andra och not give a fuck om vad andra tycker. Tänk om de vore så lätt, då kanske de inte skulle vara så svårt att leva. Men det är ju just de, att de är så in i helvete svårt att leva. Varje dag är en kamp, den ena bättre än den andra men de är ändå nästan alltid lika svårt att ta sig igenom dem. I det läge jag är nu låter jag bara dagarna gå utan att egentligen tänka på vad jag gör. Jo, tänker gör jag ju eftersom det känns som de är det enda jag gör men jag tänker så mycket att ingenting av det har någon direkt betydelse. Jag låter mig bara andas för att jag inte får försvinna. Jag vill men jag får inte. Jag kan men jag får inte. Jag önskar men jag får inte. Varför?

Jo, för ger jag upp är jag lika svag som jag förknippar alla andra människor som klagar över sina liv och inte gör något åt de utan ger upp. Även om jag inte tycker det eller förstår betyder jag tydligen något för vissa människor och skulle lämna ett tomrum. Jag har en liten röst som ändå säger att jag skulle missa så mycket i livet att de är värt att stanna kvar. Ändå kan jag inte släppa tanken om hur skönt det skulle vara att bara slippa lida.

Jag försöker också tänka på hur långt jag har kommit. Eller egentligen står jag still och stampar men jag hanterar saker annorlunda, jag tänker på ett annat sätt (ett friskare, iaf i vissa stunder), jag vill leva på något sätt även om jag inte vill inse det själv och jag har ändå levt i snart tjugo år när jag bara trodde det skulle bli fjorton. Det är fem år mer, borde vara värt en medalj. Skrattretande, jag är inte värd något. Inte förrän jag låter mig falla tillbaka och släpper ut mina röster som får ta över min kropp. De ska styra mig till jag inte väger mer än en fjäder, aldrig går emot dem och låter mina ben gör mig så glad att de håller i sig i en vecka. Ditt äckliga lilla missfoster.

Jag tror jag ska ta och sluta skriva nu, ingen kommer i vilket fall som helst orka läsa.

Lever ni? Det gör knappt jag. Eller jo, fast jag vill inte.
Det är bara en massa skit just nu.
En bekant eller en före detta bekant har gått och tagit livet av sig.
Jag lider.
Lider med alla som lider pga hans bortgång.
Lider med alla frågetecken, varför?
Lider med mig själv, varför hann jag inte förre?
Egoistiskt jag vet men nu kan jag verkligen inte göra de.
Nu när jag ser hur mina nära lider utav hans bortgång.
Hur skulle de då inte må om jag försvann?
Fast egentligen är jag bara en svart prick i universum.

Jag har dessutom gått och fått klamydia.
Sug på den karamellen, så använd kondom.
Det värsta är nu att berätta för den killen jag tycker om.
Har han gett mig det eller har jag gett det till honom?
Om inte, då ska jag skälla ut honom som gav mig de.

Jag blir dessutom bara tjockare, fulare och äckligare.
Inget mer och säga om de.

Jag känner dessutom av pressen ännu mer och vattnet börjar närma sig toppen ännu mer.
Snart andas jag inte längre.
Om jag ens gör det nu.

Dessutom är jag en dålig bloggare.
Skärpning.
Ta tag i ditt liv.
Missfoster

Tiden går och för var dag dröjer det längre och längre tid tills mina inlägg smutsar ner denna bloggen. Jag gömmer mina känslor, låtsas om som om ingenting är fel men i själva verket vill jag bara försvinna så jag slipper alltid. Det är dock den lätta utvägen och ingenting ska ju vara lätt utan motgångar ska tydligen göra dig starkare. Var finns styrkan då? Är styrkan att jag överlever dag efter dag? Är styrkan något man inte kan känna, ingenting som syns utan något man bara har som används när vi behöver den som mest?

Denna morgon gav mig en chock. Efter en godnattsömn och hoppet om att denna söndag skulle bli toppen kändes det som att den vänders mot de motsatta istället. Egentligen bryr jag mig inte om att han är tillsammans med henne igen men de får mig ändå att känna mig äcklig, jag duger inte åt honom. Nu känner jag ännu mer press på mig själv, om att bli perfekt så som jag vill vara i mina ögon och hoppas andra se det också. Nu måste jag bara lyckas också.