Svar till Anonym!

Anonym om Världsundergång:
Du är så jävla otacksam för det livet du har fått. Jag tycker inte synd om dig. Jag tycker bara du är patetisk och det stör mig för jag vill tycka synd om dig. Sök hjälp, hur kan du leva såhär? Varför gör du inte bara saker och ting lättare för dig? Det jävla samtalet är inte så svårt att ringa så som du får det att framstå. Fy fan skärp dig. Du lever en gång, du har en chans, utnyttja tiden istället för att slösa bort den. Jag säger inte detta för att "dissa" utan för att hjälpa till.

Svar:
Jag har inte bett om någon typ av sympati eller att någon ska tycka synd om mig. Om du tycker jag är så otacksam och paptetisk så varför vill du tycka om mig?
Jag tror ingen vill leva såhär egentligen utan det bara blir så. Till viss del vill jag leva såhär för det är vad jag är och jag kan inte bara glömma och gömma det. Självklart hade det varit lättare att leva som frisk men just nu är det inte ett alternativ. Jag orkar inte förklara varför jag inte skaffar hjälp men jag har gjort det tidigare men ingenting som slutade som det skulle. Du tror allting skulle vara så himla lätt, skaffa hjälp och allting skulle bli så himla bra men det finns en baksida så jag tycker inte du ska säga så mycket! Om du så gärna vill hjälpa till kanske du ska tänka på vad du skriver nästa gång? Vi som lever såhär tar knappast en sådan här kommentar som något posivit utan tvärtom och det gör troligen mer skada än hjälper!

Tillbaka till hemlighetsmakerii

Hej alla ni där ute.
Jag tror inte det är många som läser denna bloggen men för er som tittar in så har jag bytt tillbaka till hemlighetsmakerii. Det känns som jag hör hemma där och denna bloggen är också hittat så ingen idé att dölja något. Hoppas ni följer med tillbaka!

Klättrar på väggarna

Jag klättrar snart på väggarna.
Jag har sådan ,lust att skära sönder hela min arm.
Jag har sådan lust att slå handen i min spegel.
Jag har sådan lust att skada mig så mycket att jag inte tar mig upp igen.
Jag blir snart galen.
Jag klarar inte av att vara ensam just nu.

Roman eller nej, mer en biografi

Jag skulle kunna skriva en hel roman om hur dåligt jag mår just då.
Kanske inte borde kallas roman men är väl den genre man hör mest om när det gäller böcker och det låter lite charmigare än typ självbiografi. Låter så jävla dyster att läsa om hur någon annan mår egentligen. Intressant kanske om man inte mår så själv men för den som mår så kryper man snarare ännu längre in i sitt skal och blir chockad varje gång någon annan sätter ord på hur man själv mår.

Tänk om man kunde vara så öppen privat som man kan vara när man skriver av sig. Låta sina känslor vara en del av den man visar sig vara inför andra och not give a fuck om vad andra tycker. Tänk om de vore så lätt, då kanske de inte skulle vara så svårt att leva. Men det är ju just de, att de är så in i helvete svårt att leva. Varje dag är en kamp, den ena bättre än den andra men de är ändå nästan alltid lika svårt att ta sig igenom dem. I det läge jag är nu låter jag bara dagarna gå utan att egentligen tänka på vad jag gör. Jo, tänker gör jag ju eftersom det känns som de är det enda jag gör men jag tänker så mycket att ingenting av det har någon direkt betydelse. Jag låter mig bara andas för att jag inte får försvinna. Jag vill men jag får inte. Jag kan men jag får inte. Jag önskar men jag får inte. Varför?

Jo, för ger jag upp är jag lika svag som jag förknippar alla andra människor som klagar över sina liv och inte gör något åt de utan ger upp. Även om jag inte tycker det eller förstår betyder jag tydligen något för vissa människor och skulle lämna ett tomrum. Jag har en liten röst som ändå säger att jag skulle missa så mycket i livet att de är värt att stanna kvar. Ändå kan jag inte släppa tanken om hur skönt det skulle vara att bara slippa lida.

Jag försöker också tänka på hur långt jag har kommit. Eller egentligen står jag still och stampar men jag hanterar saker annorlunda, jag tänker på ett annat sätt (ett friskare, iaf i vissa stunder), jag vill leva på något sätt även om jag inte vill inse det själv och jag har ändå levt i snart tjugo år när jag bara trodde det skulle bli fjorton. Det är fem år mer, borde vara värt en medalj. Skrattretande, jag är inte värd något. Inte förrän jag låter mig falla tillbaka och släpper ut mina röster som får ta över min kropp. De ska styra mig till jag inte väger mer än en fjäder, aldrig går emot dem och låter mina ben gör mig så glad att de håller i sig i en vecka. Ditt äckliga lilla missfoster.

Jag tror jag ska ta och sluta skriva nu, ingen kommer i vilket fall som helst orka läsa.

Självmord, klamydia och allt annat

Lever ni? Det gör knappt jag. Eller jo, fast jag vill inte.
Det är bara en massa skit just nu.
En bekant eller en före detta bekant har gått och tagit livet av sig.
Jag lider.
Lider med alla som lider pga hans bortgång.
Lider med alla frågetecken, varför?
Lider med mig själv, varför hann jag inte förre?
Egoistiskt jag vet men nu kan jag verkligen inte göra de.
Nu när jag ser hur mina nära lider utav hans bortgång.
Hur skulle de då inte må om jag försvann?
Fast egentligen är jag bara en svart prick i universum.

Jag har dessutom gått och fått klamydia.
Sug på den karamellen, så använd kondom.
Det värsta är nu att berätta för den killen jag tycker om.
Har han gett mig det eller har jag gett det till honom?
Om inte, då ska jag skälla ut honom som gav mig de.

Jag blir dessutom bara tjockare, fulare och äckligare.
Inget mer och säga om de.

Jag känner dessutom av pressen ännu mer och vattnet börjar närma sig toppen ännu mer.
Snart andas jag inte längre.
Om jag ens gör det nu.

Dessutom är jag en dålig bloggare.
Skärpning.
Ta tag i ditt liv.
Missfoster

Jag måste nå mål

Tiden går och för var dag dröjer det längre och längre tid tills mina inlägg smutsar ner denna bloggen. Jag gömmer mina känslor, låtsas om som om ingenting är fel men i själva verket vill jag bara försvinna så jag slipper alltid. Det är dock den lätta utvägen och ingenting ska ju vara lätt utan motgångar ska tydligen göra dig starkare. Var finns styrkan då? Är styrkan att jag överlever dag efter dag? Är styrkan något man inte kan känna, ingenting som syns utan något man bara har som används när vi behöver den som mest?

Denna morgon gav mig en chock. Efter en godnattsömn och hoppet om att denna söndag skulle bli toppen kändes det som att den vänders mot de motsatta istället. Egentligen bryr jag mig inte om att han är tillsammans med henne igen men de får mig ändå att känna mig äcklig, jag duger inte åt honom. Nu känner jag ännu mer press på mig själv, om att bli perfekt så som jag vill vara i mina ögon och hoppas andra se det också. Nu måste jag bara lyckas också.

Världsundergång

Jag är väldigt upp och ner.
Ena stunden jätteglad.
Andra känns allt åt helvete.

Nu får världen gärna gå under så jag slipper detta.
Försvinner allt, alla och ingenting längre existerar slipper jag tänka på vad jag skulle missa eller få dåligt samvete om jag skulle lämna någon.
Självmord, ja det skulle ta slut på allt.
Världsundergång, bättre.
Ingen skulle behöva lida.

Flyttkartonger

Dagarna bara rullar fram och jag får inte riktigt någon uppfattning om hur snabbt allting går. Jag har inte berättat att jag flyttar till egen lägenhet imorgon! Så dagen kommer gå åt till att packa ner mina tillhörigheter i flyttkatonger. Jag är sjukt nervös, hatar egentligen att vara själv. Jag funderar på att skaffa en kattunge men känns elak att stänga in den i en etta.

Det som ändå cirkulerar mest i huvudet är att jag kan köra mitt race på allvar nu. Nu när jag bott inneboende har de funkat men ändå inte till max. Jag känner mig så taggad och trots att jag antingen inte äter eller äter massor så går jag ner i vikt. En lång löprunda får det bli på detta senare idag!

Vad händer här?



Ja, frågan är vad som händer här? Inget direkt och de har jag sjukt dåligt samvete för samt känner mig jätte elak. Ju mer jag dragit ut på de ju mer att jag inte velat skriva. Jag känner inte att jag har något att skriva om men egentligen har jag nog massor. Jag orkar inte riktigt bry mig om bloggen alls, just nu lever jag bara. Livet känns la bra även om jag inte lever som man borde men de går åt rätt håll. Om man ser från mitt perspektiv då men skulle någon annan få påpeka hur jag lever skulle de troligen peka ut tusen fel.

Nu är det nog pratat om mig. Jag tänker inte lova att börja skriva eller något utan gör som jag känner för men vore roligt att höra hur det är med er!

Kollegor



Fastan avbruten..

Jag mådde jättebra i morse men när jag var påväg till jobbet började det gå utför. När jag bytt om och hjälp någon enstaka kund var jag nära på att svimma. Hela kroppen skakade lite smått och allt var suddigt. Mina kollegor påpekade att jag var jätteblek. Tillslut tvingade de i mig två frallor och en jucie, de såg att jag knappt kunde stå på benen och vinglade till flera gånger.

Jag är tacksam på ett sätt, hade inte varit roligt att svimma framför alla kunder eller något liknande men min ångest är hemsk. Känner mig större än någonsin och får verkligen stå emot för att inte ge mig ut och springa. Hur det blir imorgon får vi se, beror helt på hur jag mår.

Off to work

Jag ska när som helst iväg till jobbet, är inte alls på humör för det men bara att bita ihop. Jag var jättesugen på att springa innan, kände mig så taggad men blev bara 1 h PW. Känner att mina ben inte hade klarat av att springa och jag hade troligen svimmat på vägen. Får ta tag i löpningen när jag börjat äta igen (när det nu kommer bli, håll tummarna för att jag slipper jobba på de stället där alla ser när man äter på måndag för då kommer jag bli tvungen att äta).

För övrigt känner jag mig sämst på grund av att jag inte svarat på era kommentarer men det kommer!

Ingen skönhetssömn

Ännu en morgon då dagen börjar klockan fem. Jag har extremt mörka ringar under ögonen och ser förjävlig ut men blir jag smal av detta så gör en vecka inget. Jag har många år framöver med flera timmars skönhetssömn.

Konstigt nog mår jag bra, lite svart och snurrigt har det ju varit men har varit med om värre så varför klaga. En veckas fasta kan bli svårt då jag ska hem i helgen men har jag kommit undan en hel vecka så borde jag komma undan två/tre dagar. Lite jobbigt att det bara är pappa som är hemma och då kommer han ju vilja äta med mig men ursäkterna jobbar jag på redan nu. Har ni förslag så säg bara till.

Ögonen svider



Ögonen svider lite smått, har bara sovit mellan fyra och fem timmar. Stackers gör verkligen att man inte kan sova men har bara tagit en effe idag så hoppas på mer sömn inatt. Om inte så borde jag bli så trött tillslut att jag kan sova, brukar vara så. Planen för idag är att gå en runda (försöka springa), kanske en sväng på stan (illa, måste hålla i pengarna) och sedan jobb. Bara jag håller mig sysselsatt och inte äter så är det lugnt. Jag kan inte vara tjockis längre så svälta it is.

Jättepigg

Trots att jag bara sovit ungefär sex timmar inatt är jag jättepigg. Det gick verkligen inte ens att tvinga sig själv att ligga kvar utan har läst i två timmar. Hur jag känner/mår vill jag inte riktigt sätta fingret på. Nyss kände jag ett lugn genom hela kroppen men de börjar avta till något negativt. Jag försöker intala mig själv att jag bara inbillar mig men lite svårt. Att jag aldrig lär mig.

Blir helt cp



Jag fattar inte varför jag envisas med att ta stackers när jag vet att jag blir helt cp. Jag känner mig helt konstig just nu och tankarna bara strömmar fram i alldeles för hög fart. Jag kan inte riktigt kontrollera mig själv och jag känner mig lite smått galen. Jag har inte många kvar så jag hade kunnat spola ner dem men de är pengar rakt ner i toaletten. Jag sa att jag aldrig skulle ta något sådant efter att mina första effe tog slut. Nu har jag både effe och stackers som snart är slut och jag funderar redan på att skaffa nya effe. Jag får verkligen inte.

Om

Min profilbild

RSS 2.0