lamnadifred

Idag är en skrämmande dag. Ångesten har slått mig riktigt hårt i ansiktet, när kommer blåtiran? Jag har lyckats städa men sedan gått tillbaka till mitt stirrande i väggen. Jag blir snart lite smått galen och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte vågar gå ut, känns som att något kommer hända. Jag väntar bara på timmarna då mörkret faller. Konstigt nog känns det tryggare än att gå ut mitt på dagen.

Jag är så rädd över mitt beteende, att jag faktiskt kommer skriva det jag tänkt på i två veckor nu. Om det blir verklighet får vi se men jag ska försöka och tro på mig själv.

När jag kommer hem ska jag kontakta en utav de psykologer jag gick till någon enstaka gång. Jag ska se om inte hon kan skriva en remiss till någon här i Gbg. Kostar vad det kostar, jag kan inte fortsätta såhär. Jag vet att de kanske bara är idag jag säger såhär men jag måste erkänna att jag behöver hjälp även om det gör ont att säga. Jag skrev en gång att den dagen jag inte klarar av min vardag då är jag "sjuk". Om jag är rädd för att gå ut, rädd för att ens våga tänka på att jag lever imorgon och rädd för att göra något alls då måste det gått förlångt, eller?

Det hemska är att jag nu känner att jag måste bevisa att jag mår tillräckligt dåligt och de känns bara som att jag kommer kunna göra de om jag blir riktigt, riktigt smal. Varför kan jag inte förstå att problemet inte sitter i vikten utan i huvudet? Varför kan jag inte börja lyssna på min förnuftiga sida av mig själv? Varför ska jag vara så envis och inte erkänna att jag har problem? Varför tror man att det är lättare leva som sjuk än att bli frisk och njuta av livet?

Livet är egentligen något värdefullt och varje människa har fått en stor chans att åstakomma något men varför kan jag inte se de? Livet är plågsamt, för mycket lidande och ett rent helvete för det mesta genom mina ögon, ska jag för en gångs skull ta slut på det och försöka leva på riktigt istället för att leva i min låtsasvärld? Har jag äntligen fått nog eller kommer jag återigen falla som en platt fisk?