lamnadifred

Jag har väl inte riktigt fattat att jag är hemma. Det är över sex veckor sedan och jag börjar nästan känna mig som en främling i min egen stad. Jag är ändå glad att jag åkte hem trots att de kändes som den längsta dagen på väldigt länge. Jag känner att jag kommer må bättre och att börja där det en gång startade.

Hur målmedveten jag än är, hur motiverad jag än är, hur rätt allting känns då jag tagit tag i mitt liv och bestämt mig för att sätta ett stopp spökar de fortfarande. Något säger mig att jag kan börja bearbeta mina tankar, försöka må bättre och bli kvitt vissa delar av mig själv men att vissa ska stanna kvar. Vissa saker ska jag hålla fast vid som att de var mitt eget barn och gömma dem. De sidor som mina spöken säger att jag ska hålla fast vid är de som kan relateras till äs. Egentligen kan allt relateras till äs men just de tankar om att bli smalast och svält är enda utvägen känns mer rätt än något annat. De känns som att de kommer bli lättare än någonsin och att de inte spelar någon roll om jag rasar i vikt och svälter sålänge jag tar tag i de andra. Jag vill vara stark, gå emot de tankarna också men hur hemskt de än är att erkänna vill jag nog lägga dem åt sidan.