lamnadifred

Jag har alltid ansett mig själv vara smart, ansvarsfull, nogrann, förnuftig och känt att jag blev mogen ganska snabbt och betet mig mer vuxen än min ålder. Jag har flera gånger fått höra att jag är målmedveten och haft självdisciplin, folk har sett upp till mig och sett mig som någon slags förebild.

Jag börjar nu inse att jag inte är någonting alls, jag har bara lurat mig själv i flera år och trott mig själv vara bättre än vad jag egentligen är. Jag börjar nu förstå att mitt liv bara varit en lögn. Jag har försökt bygga upp någon jag inte kan vara och nu totalt försvunnit och är så vilse att jag inte längre vet vem jag är.

Jag blir så arg, besviken på mig själv att jag låtit det gå såhär långt. Jag trodde jag var bättre än så, att jag visste bättre men egentligen bara spelat ett spel med mig själv och trott att jag följt reglerna men bara lurat mig själv att jag haft kontroll.

Jag är ärligt talat rädd för mig själv, rädd för vad jag är kapabel till och hur långt jag varit villig att gå. Jag vet inte alls hur jag ska hantera någonting längre, jag kan inte hålla i någonting utan att de glider mig ur fingrarna. De känns som jag insett hur mycket jag bär på, att jag håller för mycket inom mig för att en person ska kunna hantera de. Jag har förstått att jag inte kan bära detta själv längre utan att jag måste låta andra hjälpa mig att hantera mina känslor, låta dem bära lite av det jag känner för de har runnit över för längesedan fast jag inte förstått det förrän nu. Jag måste inse att de inte är något fel med att ta hjälp av andra, man är inte svag bara för att man inte kan bära allt själv utan man är stark nog att inse sina gränser och lära sig att förstå hur mycket man klarar av utan att de ska gå överstyr. Tillslut är det försent och du kanske inte inser de i tid.