Kussen, sötast i världen
Min mamma hade svårt att få barn, enbart 5% chans. Ändå fick hon mig vid väldigt hög ålder och mina föräldrar är väldigt gamla. Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket och har försökt se bortom de för jag vet att åldern inte spelar någon roll egentligen.
I vilket fall som helst betyder detta att mina kusiner är betydligt mycket äldre än mig. Jag har aldrig haft speciellt bra kontakt med dem, prata med dem mycket eller träffat dem. Då vi väl träffats har vi väl umgåtts men ändå väldigt ytligt. Ändå känner jag mig närmare en utav mina kusiner. Trots att vi kanske bara ses en gång om året och pratar en gång resten så bryr han sig verkligen. Jag har suttit och pratat med honom i 50 min nu i stort sätt. Han frågade verkligen allt om mitt liv, vad jag har för planer i framtiden och gett mig en massa råd. Han sa att "du gör självklart som du vill men jag säger allt detta bara för att jag bryr mig om dig väldigt mycket trots att vi aldrig pratar".
Jag skulle kunna börja gråta, låter säkert konstigt men de fick mig verkligen att tänka. Även om jag inte gör speciellt mycket eller knappt pratar med vissa personer så betyder jag mycket för dem ändå och de bryr sig om mig och vill mitt bästa. Jag betyder för detta livet, för en massa människor och för denna världen även om jag inte ser de.
Jag kan vara egoistiskt och önska att jag inte hade någon alls på jorden för då hade jag inte haft något ursäkt till att begå självmord. Nu har jag en massa människor som betyder otroligt mycket för mig och jag vet att jag inte tar vara på mina relationer till en massa människor så som jag borde. Jag måste inte bara kämpa för mig själv utan för andra också för att överleva. Hur svårt det än är och kommer bli ska jag bli fri från denna skiten. Jag orkar verkligen inte tänka på döden som min största önskan dygnet runt. Jag orkar inte vakna upp och känna hur jag vill strypa mig själv. Jag orkar inte försöka somna varje kväll och tankarna kretsar enbart kring frågor om hur jag ska klara av en dag till i detta helvete. Jag orkar inte känna att framtiden är en massa år av plåga. Jag orkar inte behöva övertala mig själv att andas en minut till för det tar otroligt mycket på mina krafter, krafter jag kan lägga på en massa annat. Detta måste ta slut.
I vilket fall som helst betyder detta att mina kusiner är betydligt mycket äldre än mig. Jag har aldrig haft speciellt bra kontakt med dem, prata med dem mycket eller träffat dem. Då vi väl träffats har vi väl umgåtts men ändå väldigt ytligt. Ändå känner jag mig närmare en utav mina kusiner. Trots att vi kanske bara ses en gång om året och pratar en gång resten så bryr han sig verkligen. Jag har suttit och pratat med honom i 50 min nu i stort sätt. Han frågade verkligen allt om mitt liv, vad jag har för planer i framtiden och gett mig en massa råd. Han sa att "du gör självklart som du vill men jag säger allt detta bara för att jag bryr mig om dig väldigt mycket trots att vi aldrig pratar".
Jag skulle kunna börja gråta, låter säkert konstigt men de fick mig verkligen att tänka. Även om jag inte gör speciellt mycket eller knappt pratar med vissa personer så betyder jag mycket för dem ändå och de bryr sig om mig och vill mitt bästa. Jag betyder för detta livet, för en massa människor och för denna världen även om jag inte ser de.
Jag kan vara egoistiskt och önska att jag inte hade någon alls på jorden för då hade jag inte haft något ursäkt till att begå självmord. Nu har jag en massa människor som betyder otroligt mycket för mig och jag vet att jag inte tar vara på mina relationer till en massa människor så som jag borde. Jag måste inte bara kämpa för mig själv utan för andra också för att överleva. Hur svårt det än är och kommer bli ska jag bli fri från denna skiten. Jag orkar verkligen inte tänka på döden som min största önskan dygnet runt. Jag orkar inte vakna upp och känna hur jag vill strypa mig själv. Jag orkar inte försöka somna varje kväll och tankarna kretsar enbart kring frågor om hur jag ska klara av en dag till i detta helvete. Jag orkar inte känna att framtiden är en massa år av plåga. Jag orkar inte behöva övertala mig själv att andas en minut till för det tar otroligt mycket på mina krafter, krafter jag kan lägga på en massa annat. Detta måste ta slut.
Kommentarer
Trackback
