lamnadifred

Han sa att jag var perfekt.
Han sa att han aldrig tyckt om någon såhär snabbt.
Han sa att jag är fin, fin, fin.
Han sa en massa ord jag inte kan ta in.

Han håller min hand.
Han kramar och tar i mig (utanpå kläderna).
Han pussar mig med sina mjuka läppar.
Han vill vara med mig nu, i stort sätt hela tiden.
Han vill lära känna mig mer.

Varför är han så blind?
Vad är det inte han ser?
Varför vill han lära känna mig?

Jag vill bara skaka om honom och skrika rakt ut.
Jag vill berätta allting men det går inte.
Jag kommer aldrig kunna vända mig ut och in igen.
Jag känner pressen på att bli perfekt.
Han ser mig så nu men allt är bara fel.
Han måste få se den jag en gång var;
fast bättre, snyggare, smalare.

Äckel, du är en fet kossa.
Skärp dig.
Ingen tycker om dig.
Om ett tag kanske, när du inte är så äcklig.
Men nu är du ett skämt.
Hur kan du en försöka intala dig att han kanske menar det han säger.
Du är värdelös, inse det.
Tjockis.

Sitter i soffan och försöker hålla tillbaka tårarna, har sådan magknip. Jag gav tabletterna mot min akne ett försök till men det ångrar jag bittert nu men försöker tänka på annat.

Jag vet att det varit dålig uppdatering men har haft väldigt mycket att göra, orkar inte berätta allt nu men känner fortfarande att livet går åt rätt håll (kanske inte just idag då tankar om döden lockar). Jag har inte haft någon direkt lust att blogga heller så skriver när jag känner för det och har tid. Livet leker men min smalhet ska få börja ta störst plats igen (särskilt om de blir något med den där killen jag har på g, berätta en annan gång). Annars blev detta flummigt och nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv och min mage.

Topp 3 igår:
- Gick 1,5 h PW
- Maten gick bra
- Övervann min rädsla och var social

Sitter och fördriver tid, ska iväg till jobbet om ett tag. Känner inte riktigt för att stänga idag men inget att göra åt. Känns jobbigare att man ska jobba imorgon, ytterligare en lördag men bara att bita i det sura äpplet. Just nu är jag mest besviken på mig själv. Massvis med ångest för att jag inte gick en runda nu på morgonen som jag hade planerat. Jag får hoppas vädret inte blir sämre så jag kan gå efter jobbet. Måste förbränna den frukost jag fått i mig plus min lunch senare idag. Usch, måste sluta tänka sådär men ner vill jag och tålamod har jag inte.

Jag är jättetrött, ögonen gör nästan lite ont. Jag har sovit jättedåligt men kom inte i säng förrän halv ett/ett. Tankarna har dessutom snurrat i huvudet och de är väldigt mycket nu känns det som.

Jobbet rullar på, fortfarande lite strul med vissa människor och tiderna men det går åt rätt håll. Min gamla arbetsgivare som fixade jobbet åt mig var uppe igår och styrde och ställde lite. Det var roligt att se när hon sa till att de skulle få med henne att göra om de var elaka mot mig.

Träning och maten känns också mycket bättre. Jag har motivation att träna, jag har motivation att äta bättre. Självklart har det kunnat vara bättre men jag känner att det går åt rätt håll och det är de som räknas. Som jag skrev i förra inlägget ska jag inte låta misstag förstöra allt utan fokusera på nästa dag. Det får ta den tid det tag (fast jag vill svälta och rasa men just nu funkar det inte). Jag ska bli fin, jag ska bli smal.

Jag har även börjat lära känna lite folk, främst två killar (på två olika håll). Låter som värsta playern eller något men är inte alls på de sättet. Orkar inte sitta här och försvara mig men jag trivs bättre att umgås med killar och det behöver inte bli något bara för att man lär känna killar även om första tanken kanske är så. I vilket fall som helst var jag hemma hos den ena igår, blev helt spontant. Var väldigt nervös men allting gick jättebra. Han är hur söt som helst, rolig, pratsam och allt kändes så naturligt. Jag känner mig inte redo för ett förhållande än (lite tidigt att tänka på!) men vi får se vad det leder till, vi ska träffas i alla fall.

Just nu känns livet bra och jag hoppas det fortsätter så för just nu drar jag ut på psykologhjälpen och börjar komma tillbaka till "jag klarar mig själv". Därför hoppas jag livet fortsätter att sikta mot toppen.

Jag har precis krypit ner i sängen, har haft fullt upp hela dagen. Gymmet, tvätt, stan och matlagning har stått på schemat. Jag köpte väl lite väl mycket på stan men har pengar så jag klarar mig. Kände mig dock tjockast på hela jorden i provrummet. Alltid samma visa men det gör mig bara mer taggad. Gårdagen gick skit men istället för att ömka sig själv i dåtid har jag siktat framåt hela dagen!

Frukost: 1 portion fiberhavregrynsgröt med mjölk och äppelmos ~ 200
Middag: Omelett (1 helt ägg o ett med bara vita), 1/2 paprika och två kiwi ~ 200
Träning: 30 min löpning, 50 min PW plus sprungit runt på stan

Jag tycker verkligen jag har gått upp, väldigt mycket har satt sig i ansiktet. Konstigt nog säger hon jag hyr av att det ser ut som jag gått ner i ansiktet. Jag blev helt chockad, glad självklart men nu känner jag mig mer taggad till att gå ner så jag också kan se en skillnad någon gång!

Jag började med mål och måste förra veckan men har mått så sjukt dåligt att jag inte orkat bry mig om någonting. Känns som att jag vänder upp och ner och någon höll mig i fötterna samtidigt som jag skakade omkring. Jag hade en riktigt panikattack igen och var nära flera andra. Därför kör jag samma mål och måsten denna veckan trots att jag klarat några av dem. Vecka 10 känns bättre trots att jag nästan skurit av mig halva tummen.

Mål och måsten vecka 10:
- Inga sötsaker

- Röra på mig minst 30 min/dag, varav tre riktiga träningspass
(PW kan räknas men bara om över 1,5 h)

- Kontakta psyk och boka tid

- Städa mitt rum ordentligt

- Försöka att varken hetsäta eller överäta
Om suget eller tänket kommer ska jag stanna upp,
göra något annat och verkligen tänka efter

- Försöka lösa allting med jobbet, säga vad jag känner och tycker

- Vara mer social och ta samt hålla kontakten med massa vänner

- Svara på alla kommentarer och svara så fort jag hinner

Jag skar mig i tummen på jobbet idag. Började blöda rejält och jag fick trycka papper runt tummen ett bra tag innan de värsta slutade blöda. Jag känner mig helt invalid just nu, gör svinont och jag kan till och med lyfta lite på nageln. Det låter värre än vad det är men tar nog ett bra tag innan de läkt.

Annars har dagen varit bra. Fryser jättemycket nu, beror mest på att jag kom hem från en PW för en stund sedan. Jag tillåter mig själv att äta lite nu även om jag vet att ångesten snart knackar på. Jag känner mig jättedålig men jag måste försöka. Ska bara byta ut kolhydraterna mot mer protein!

Dagen har varit bra men nu känner jag hur ångesten börjar tränga på. Jag måste verkligen försöka trycka tillbaka den och tänka att dagen varit så mycket bättre än de senaste med både mat, träning och mitt sociala liv. Jag har bestämt mig för att försöka äta lite varje dag, till och med börja laga lite middagar och kommer då orka träna dessto mer. Ångesten kommer knacka på flera gånger, det kommer bli tungt men om jag börjar äta lite och träna mycket så kommer jag gå ner även om det kommer ta tid. När jag känner att kontrollen kommit tillbaka ganska så mycket drar jag ner sakta och kan komma tillbaka till ett skönt tomt liv med svält.

In: 1 portion fiberhavrgynsgröt med mjölk och äppelmos, två flatbröd, ett ägg och ett äpple ~ närmare 400 kcal
Ut: 2 timmar promenad

Jag orkar inte riktigt bry mig om någonting, låter bara livet rulla på och gör bara det som jag verkligen måste. Jag vill hitta tillbaka till glädjen igen och jag vet att de innebär många förändringar. Det jobbiga är att de känns som jag tappat allt vad livet heter, jag orkar liksom inte kämpa för något. Skulle jag dö, bli skadad, bli arbetslös, bli fattigare eller liknande skulle jag bara lyfta på axlarna och göra någon konstig min. Jag skjuter fram allting och tänker att "äsch, de finns tid". Men det är ju de det inte finns utan varje minut är värdefull egentligen bara att jag blundar för allting för att slippa känna något. Jag är rädd att jag snart låter mig själv strunta i allt så mycket att jag faktiskt begår självmord.

Tårarna har fallit, krokodiltårar men ändå bölat som en liten flicka. Att inte känna sig välkommen, inte önskvärd. Folk som skäller ut en för något som man inte ens har något att göra med. Folk som pratar om en i tredje person när man står precis jämte och i stort sätt säger att de inte vill ha en där. En pappa som gör att man får skuld över allt, ånger över att man ens flyttade. Andra folk som försöker visa medlidande men gör det på fel sätt och man känner sig sämst i hela världen.

Jag räcker inte till. Jag är ful, missbildad, tjock, otillräcklig, hatobjekt, oönskad och en massa mer. Listan blir för lång om jag fortsätter. Självmordstankarna gör mig galen just nu och ärligt talat känner jag mig så egoistiskt att jag hade kunnat köpa en pistol och sprängt mitt huvud i bitar.

Min mamma hade svårt att få barn, enbart 5% chans. Ändå fick hon mig vid väldigt hög ålder och mina föräldrar är väldigt gamla. Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket och har försökt se bortom de för jag vet att åldern inte spelar någon roll egentligen.

I vilket fall som helst betyder detta att mina kusiner är betydligt mycket äldre än mig. Jag har aldrig haft speciellt bra kontakt med dem, prata med dem mycket eller träffat dem. Då vi väl träffats har vi väl umgåtts men ändå väldigt ytligt. Ändå känner jag mig närmare en utav mina kusiner. Trots att vi kanske bara ses en gång om året och pratar en gång resten så bryr han sig verkligen. Jag har suttit och pratat med honom i 50 min nu i stort sätt. Han frågade verkligen allt om mitt liv, vad jag har för planer i framtiden och gett mig en massa råd. Han sa att "du gör självklart som du vill men jag säger allt detta bara för att jag bryr mig om dig väldigt mycket trots att vi aldrig pratar".

Jag skulle kunna börja gråta, låter säkert konstigt men de fick mig verkligen att tänka. Även om jag inte gör speciellt mycket eller knappt pratar med vissa personer så betyder jag mycket för dem ändå och de bryr sig om mig och vill mitt bästa. Jag betyder för detta livet, för en massa människor och för denna världen även om jag inte ser de.

Jag kan vara egoistiskt och önska att jag inte hade någon alls på jorden för då hade jag inte haft något ursäkt till att begå självmord. Nu har jag en massa människor som betyder otroligt mycket för mig och jag vet att jag inte tar vara på mina relationer till en massa människor så som jag borde. Jag måste inte bara kämpa för mig själv utan för andra också för att överleva. Hur svårt det än är och kommer bli ska jag bli fri från denna skiten. Jag orkar verkligen inte tänka på döden som min största önskan dygnet runt. Jag orkar inte vakna upp och känna hur jag vill strypa mig själv. Jag orkar inte försöka somna varje kväll och tankarna kretsar enbart kring frågor om hur jag ska klara av en dag till i detta helvete. Jag orkar inte känna att framtiden är en massa år av plåga. Jag orkar inte behöva övertala mig själv att andas en minut till för det tar otroligt mycket på mina krafter, krafter jag kan lägga på en massa annat. Detta måste ta slut.

Mål och måsten vecka 9:
- Inga sötsaker

- Röra på mig minst 30 min/dag, varav tre riktiga träningspass
(PW kan räknas men bara om över 1,5 h)

- Kontakta psyk och boka tid

- Städa mitt rum ordentligt

- Försöka att varken hetsäta eller överäta
Om suget eller tänket kommer ska jag stanna upp,
göra något annat och verkligen tänka efter

- Försöka lösa allting med jobbet, säga vad jag känner och tycker

- Vara mer social och ta samt hålla kontakten med massa vänner

- Svara på alla kommentarer och svara så fort jag hinner

Det finns säkert tusen saker till men börjar med detta.

Jag har ingen lust att blogga. Jag har egentligen inte lust med någonting utan försöker ständigt motarbeta mina självmordstankar 24/7. Jag är tillbaka i Göteborg och vet inte riktigt hur jag känner. Jag tror allting kommer kännas bättre när jag kommer tillbaka till jobbet imorgon. För att försöker tänka på annat tänker jag börja med mål och måsten som jag sätter upp för varje vecka. Jag körde de ett tag förra året men rann ut i sanden men ska försöka hålla det lite bättre, likaså en massa andra saker. Jag kommer även börja med topp 3, skriver ner tre bra saker jag gjort under dagen. Får se hur många gånger det blir men minst tre gånger i veckan. Tror ni det är en bra idé?