lamnadifred

Fastan avbruten..

Jag mådde jättebra i morse men när jag var påväg till jobbet började det gå utför. När jag bytt om och hjälp någon enstaka kund var jag nära på att svimma. Hela kroppen skakade lite smått och allt var suddigt. Mina kollegor påpekade att jag var jätteblek. Tillslut tvingade de i mig två frallor och en jucie, de såg att jag knappt kunde stå på benen och vinglade till flera gånger.

Jag är tacksam på ett sätt, hade inte varit roligt att svimma framför alla kunder eller något liknande men min ångest är hemsk. Känner mig större än någonsin och får verkligen stå emot för att inte ge mig ut och springa. Hur det blir imorgon får vi se, beror helt på hur jag mår.

Jag ska när som helst iväg till jobbet, är inte alls på humör för det men bara att bita ihop. Jag var jättesugen på att springa innan, kände mig så taggad men blev bara 1 h PW. Känner att mina ben inte hade klarat av att springa och jag hade troligen svimmat på vägen. Får ta tag i löpningen när jag börjat äta igen (när det nu kommer bli, håll tummarna för att jag slipper jobba på de stället där alla ser när man äter på måndag för då kommer jag bli tvungen att äta).

För övrigt känner jag mig sämst på grund av att jag inte svarat på era kommentarer men det kommer!

Ännu en morgon då dagen börjar klockan fem. Jag har extremt mörka ringar under ögonen och ser förjävlig ut men blir jag smal av detta så gör en vecka inget. Jag har många år framöver med flera timmars skönhetssömn.

Konstigt nog mår jag bra, lite svart och snurrigt har det ju varit men har varit med om värre så varför klaga. En veckas fasta kan bli svårt då jag ska hem i helgen men har jag kommit undan en hel vecka så borde jag komma undan två/tre dagar. Lite jobbigt att det bara är pappa som är hemma och då kommer han ju vilja äta med mig men ursäkterna jobbar jag på redan nu. Har ni förslag så säg bara till.

Ögonen svider lite smått, har bara sovit mellan fyra och fem timmar. Stackers gör verkligen att man inte kan sova men har bara tagit en effe idag så hoppas på mer sömn inatt. Om inte så borde jag bli så trött tillslut att jag kan sova, brukar vara så. Planen för idag är att gå en runda (försöka springa), kanske en sväng på stan (illa, måste hålla i pengarna) och sedan jobb. Bara jag håller mig sysselsatt och inte äter så är det lugnt. Jag kan inte vara tjockis längre så svälta it is.

Trots att jag bara sovit ungefär sex timmar inatt är jag jättepigg. Det gick verkligen inte ens att tvinga sig själv att ligga kvar utan har läst i två timmar. Hur jag känner/mår vill jag inte riktigt sätta fingret på. Nyss kände jag ett lugn genom hela kroppen men de börjar avta till något negativt. Jag försöker intala mig själv att jag bara inbillar mig men lite svårt. Att jag aldrig lär mig.

Jag fattar inte varför jag envisas med att ta stackers när jag vet att jag blir helt cp. Jag känner mig helt konstig just nu och tankarna bara strömmar fram i alldeles för hög fart. Jag kan inte riktigt kontrollera mig själv och jag känner mig lite smått galen. Jag har inte många kvar så jag hade kunnat spola ner dem men de är pengar rakt ner i toaletten. Jag sa att jag aldrig skulle ta något sådant efter att mina första effe tog slut. Nu har jag både effe och stackers som snart är slut och jag funderar redan på att skaffa nya effe. Jag får verkligen inte.

Detta kommer bli ett ganska äckligt inlägg så jag varnar känsliga läsare.

Jag kan inte räkna hur många gånger jag gått på toa denna morgon. Efter att jag fastade i några dagar och sedan åt alldeles för mycket blev min mage jättekonstig (den är konstig i vanliga fall också men lite extra). Jag blev helt förstoppad och magen kändes helt hård och gjorde ont bara för att den var för full. Jag hade kvar laxerande te sedan jag körde min master cleanse diet (åh, jag vill köra den igen men för dyrt och lite omständigt men kanske) och har inte druckit de sedan dess. Eftersom jag inte vill förstöra min mage helt med att ta laxeringstabletter tänkte jag att jag testar teet igen. De plus massa päron har verkligen satt igång min mage, helt sjukt.

Närsta gång jag blir förstoppad kommer köra samma metod. Känns mycket skonsammare och jag kan inte överkonsumera såsom jag gjorde med laxeringstabletter. Jag menar inte att någon ska börja med detta istället för att ta laxeringstabletter, ingen ska göra sådant egentligen men kände ändå att jag behövde påpeka det. Om ni är illa tvugna att laxera så köp laxerande te. Tar lite längre tid men man slipper en massa magont och de kan ju knappast skada magen (eller?).

Idag ska jag blicka framåt, tänker jag på gårdagen kommer en våg av ångest att fånga mig. Det blev ett 11,5 timmars pass på jobbet. Jag är den som alltid ställer upp och jobbade därför över med 5 timmar. Som tur väl var mådde jag helt okej trots att jag var tvungen att ta den där pagon.

Efter jobbet möte jag upp en kompis för fika. Jag var inställd på enbart te och så blev de till en börja med. Sedan började vi prata massor och hon tjatade på att vi skulle gå till ett annat fik och fika. Jag försökte komma på tusen ursäkter men ingenting bet på henna. Därmed blev jag tvungen att äta en bit blåbärspaj med vaniljvisp. Ni hör ju hur hemskt det låter! Nu ska jag bara inte tänka på det utan se framåt hur bra denna dag kommer bli istället.

Jag tror aldrig jag har mått såhär dåligt när jag fastat. Halvligger i sängen och småskakar, vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Allting började redan två inatt och jag har aldrig mått så illa kändes det som eller känt av hungern så mycket. Det värsta kom när jag var tvungen att rusa till toan och fick kvälvningar, hade ingenting att spy utan satt bara på knä och hoppades att något skulle komma upp så jag slapp ligga där. Efter att ha spytt lite vatten halvkröp jag till sängen då allt blev svart och benen inte orkade bära mig.

Om en halvtimme måste jag börja göra mig klar för jobbet, hur detta kommer gå vill jag inte ens tänka på. Jag har inget alternativ utan jag måste dit. Mår jag dåligt får jag tillåta mig själv en pago även om jag verkligen inte vill, äta är bara inte ett möjligt. Jag kan ingenting göra mer än att hålla tummarna.

Jag sov hos R inatt, blev lite spontant sådär. Jag vet inte alls vad vi håller på med egentligen men jag leker vidare. Det jobbiga är att jag troligen kommer bli tvungen att öppna mig snart. Jag litar fortfarande inte på honom tillräckligt mycket men han såg mina skärsår igår. Jag försökte få honom att glömma det men då blev han bara ännu mer nyfiken. Jag funderar på att bara säga att jag haft en självskadebeteende och fick ett återfall samt att jag haft en ätstörning men är på rätt väg. Jag hatar att ljuga men ser ingen anledning till varför jag skulle berätta sanningen. Tycker ni jag ska ljuga och berätta lite, inte säga något alls eller säga hela sanningen och återigen vända ut och in på mig själv?

Jag mår inte så bra just nu. Tom i magen, illamående, svag i kroppen och lite halv borta. Jag vill skylla det på att jag precis har storstädat och sprungit upp och ner till tvättstugan men jag vet ju att det beror på att jag inte ätit på två dagar och är inne på den tredje. Ingenting som varit planerat utan det har bara blivit så. Jag klarar bara inte av de, känns så himla fel.

Jag vet att jag egentligen måste äta annars kommer jag inte klara av att jobba. Fem dagar i sträck nu framöver och att fasta samtidigt ser inte lovande ut. Det är dessutom lönehelg vilket brukar betyda en kaoslördag med max fem minuters rast utan mat. Jag kan klara av den dagen men då måste jag få i mig något innan och det vill jag verkligen inte. Jag vill svälta tills jag inte klarar av att stå upp och bara ser svart men då kommer jag troligen svimma på jobbet innan dess och de funkar inte. Jag tänker ändå bara köra på och så får vi se vad som händer. Dum idé, jo en aning men samtidigt lite spännande och se vart gränsen går.

Hela denna helgen känns ganska så konstig, känner inte riktigt igen mig själv.

1. Jag ångrar inte att jag skar mig men det känns väldigt avlägset och onödigt just nu. Jag vet att jag är starkare men i vissa stunder är jag så svag att ingenting kan tränga igenom. Den sidan måste jag verkligen jobba med, att låta den starka sidan övervinna.

2. Efter att min ångestattack lindrades på grund av att jag skar mig satt jag mest och väntade på att John blund skulle besöka mig. Skrev sms samtidigt och jag kan aldrig låta bli att kolla när jag får ett. Allting började som ett skämt men sedan blev det allvar, i alla fall från hans sida. Mitt i natten, strax innan fyra dyker han upp. Kan ni gissa vem? R. Jag är inte långsint och kunde inte vara arg längre. Han var på mig hela tiden och jag kan inte säga att jag inte var med på de, lämnade honom dock kåt upp över öronen när jag skulle till jobbet. Jag trodde inte han skulle vara kvar när jag kom hem men han låg kvar i sängen. Började kramas och pussas direkt och det ena leder till det andra, vi hade sex. Jag har blockerat mina känslor och ser honom numera som ett rent sexobjekt, eller nej men a friend with benefits. Vi har inte pratat efter de och har ingen aning om vart vi står.

3. Igår natt ringde en utav mina bästa killkompisar och behövde en sovplats då hans buss/spårvagn slutat gå. Han är den jag umgåtts mest med här uppe. Vi har haft något på g några gånger tidigare men har nu varit riktigt bra vänner i över 1,5 år nu. Jag var inställd på att somna om direkt men han avsikter var tydligen andra. Han började ta på mig och vi började pussas. Jag satte stopp för det till en början, vi pratade om de, och sen vet jag inte riktigt vad som hände. Vi gick hela vägen och jag kan inte säga att jag ångrar det men jag är hur rädd som helst att förlora honom som vän. Det kändes helt normalt när han gick och jag hoppas inte detta påverkar vår vänskap.

Syftet med allt är att jag är rädd att jag börjar låta mig utnyttjas sexuellt som ett sätt att skada mig själv på istället för att använda mig av rakbladen. Jag hatar när de tar på min kropp och jag mår nästan alltid dåligt efteråt. Kommer jag alltid att hitta nya sätt att skada mig själv på?

Lugnet kom så fort jag satte rakbladet mot huden.
Hade kunnat skära hur mycket som helst.
Längesen jag kände mig så avslappnad.

Jag har inte dåligt samvete eller ångest över de.
Mår mer dåligt över att jag ljuger på mig kompis.
Ena stunden säger jag att allt är lugnt,
två sekunder senare skär jag mig.
Jag hatar att ljuga.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Andningen börjar bli tyngre, gråten försöker jag stå emot.
Jag känner sakta att jag påbörjar en panikattack.
Slå handen i spegeln?

Rakbladen ligger jämte mig och de lockar något fruktansvärt.
Jag vill se blodiga höfter.
Men vart ska jag skära?
I gamla ärr?

Jag vill inte sjunka till den nivån.
Jag vet att jag kan vara starkare.
Dock vet jag inte om jag orkar bry mig.
Eller om jag ens vill vara stark.
Jag förtjänar att ha ont.
Må dålig, sämre, sämst.

Jag vill ringa någon.
Jag vet inte vem.
Jag vill inte visa mig såhär.
Jag vill inte vara sådan här egentligen.
Jag trodde jag var på bättringsvägen,
eller nja men bättre än innan.
Jag måste försvinna, låta mig dö lite smått.
Tvinga mig själv att de enda som gäller är skinn och ben.
Jag måste bara kunna stå på benen, mer behövs inte.
Vatten räcker.
Allt annat är äcklig.
Fattar inte varför jag äter.
Tjockis.

Jag fattar inte varför jag har så svårt.
Det har varit så lätt tidigare.
Jag måste komma tillbaka.
Jag kan inte vara såhär.
Jag måste visa mig bäst.
Få höra kommentarerna igen.
Fast värre denna gången.
Kanske till och med för mycket.
Få andra att bli så oroliga att de tror jag ska dö snart.
Jag vill, jag ska, jag kan.
Så svårt är de inte.
Jag har kommit långt innan.
Jag ska bara komma längre igen.
Peppa mig.

Ja, jag mår illa.
Ja, jag har massvis med ångest.
Ja, jag hatar mig själv.
Ja, jag är tjock.
Ja, jag vet att jag är patetiskt.
Ja, jag vet att jag misslyckad.
Ja, jag vet att jag är sämst.
Ja, jag vet att jag har en sax jämte mig.
Ja, jag vet att jag har en rakhyvel jämte mig.
Ja, jag vet att jag tänkt skada mig.
Ja, jag vet innerst inne att jag borde avstå.
Ja, jag vet att jag inte har något liv.
Ja, jag vet att jag har väldens tråkigaste blogg.
Ja, jag vet att jag borde skräpa mig.
Ja, eller nej, jag vet inte vad som hänt med mig.
Ja, jag måste svälta egentligen.
Ja, jag borde dö lite smått.
Ja, nu orkar jag inte skriva mer.
Ja, det blir ännu mer patetiskt då.
Hej då.

Ångesten kryper i hela kroppen.
Jag vet inte hur jag ska klara av dagen.
Jag kan egentligen inte ens tänka så,
utan de är bara att ställa in sig på att klara de.

Det sägs ju att rätt inställningen är den som gör att man kommer långt.
Jag får börja jobba på den.
Jag har nog blivit en smula positivare men mer.
Mycket, mycket mer!

Jag vill gråta.
Det går inte.

Det går bra nu.
Jag får jobba.
Jag har lägenheter på g.
Jag har massor av vänner som står vid min sida.
Men ingenting med mig går bra.

Jag känner mig så felplacerad.
Känner mig inte hemma i mig själv.
Känner inte igen mig själv.
Vem är jag?

Jag passar inte in i denna kroppen.
Jag passar inte in någonstans.
Jag borde inte se hur såhär.
Jag borde inte känna såhär.
Jag borde inte vara här.

Livet är rörigt just nu och känner mig nästan snurrig:

• Jag har halv sagt upp vänskapen med den där killen, R, kan vi kalla honom. Jag har jättelätt för att förlåta människor vilket också kan vara en orsak till att jag blivit sårad mycket. Jag vill inte bli tagen för givet och om jag hade förlåtit honom redan känns de som att de han gjorde var acceptabelt vilket de inte är. Även som att jag är lätt att få i säng och jag vill inte känna mig mer slampig.
• De ska bygga om där jag bor och jag är väldigt arg över de. Orkar inte förklara allting i detalj men är desperat efter ett annat boende i Göteborg just nu. Hör ni något hör av er!
• Jobbet snurrar och jag får inte riktigt fäste om de, vad jag har för plats och hur olika alla ser mig. Ena stunden är jag ordinarie och får jobba massor, andra stunden vill de inte se mig, sen är jag bara extra och får jobba lite då och då, jag får tjata massor och blir lite smått knäpp på allting.
• Jag känner mig äcklig och smutsig efter de som hände i torsdags, känns som baciller bitits sig fast på min kropp och hur mycket jag duschar så går känslan inte bort.
• Jag åt inte i fredags och hade inte ätit igår eller idag eller om min kompis inte tvingat i mig, eller jag blev tvungen att äta då hon åt annars hade hon blivit misstänksam. Nu vill jag bara svälta och träna.
• Jag är jättefattig och fattar inte var jag gjort av alla mina pengar på. Jag måste verkligen börja föra budget efter nästa löning och få en stabil ekonomi igen. Jag som alltid varit snål och haft kontoll, känner mig så dålig som bara slösat.
• Jag har panik inför sommaren men kom på att jag kommer jobba i stort sätt hela sommaren förutom två veckor i augusti så jag har tid. Jag måste skaffa mig tålamod och satsa nu, detta funkar inte men de är på rätt väg. Jag har gått ner lite utan att jag ens ansträngt mig, känns skönt!

Jag vet inte hur jag ska känna.
Skyldig? Ledsen? Arg? Neutral?
Jag har flera gånger sagt till en kompis att jag inte har några direkta känslor,
att jag vill dra mig ur och bara fortsätta som vänner.
Dum nog lät jag mig tro att något kunde bli och nu ligger jag är och huvudet snurrar av alla tankar.

Som det känns nu vill jag bara dra ett streck över det som hände.
Glömma det och låtasas som att de aldrig hände även om jag vet att de är helt fel.
Jag måste hantera mig känslor om jag ska komma ur detta.
Jag måste sluta bygga på mina känslor, trycka ner dem och brytas ner totalt för att en dag låta allt komma ut och det blir en katasrof.

Ska jag låta honom hållas ett tag, må dåligt över det som hände och förklara sig?
Eller ska jag säga att vi tar de som ett one night stand och förblir vänner?
Jag ska komma helskinnad ur detta, jag tänker inte låta mig bryta ner igen!

Han sa att han ville vara merän vänner.
Han var hur söt som helst, som han alltid varit.
Nu kan han dra åt helvete.

Jag lämnade ut mig själv totalt.
Vi hade sex, trots att jag flera gånger sa till mig själv i huvudet hur fel det var.
Nu i efterhand ångrar jag mig så fruktansvärt.
Det är svårt för mig att berätta vad som egentligen hände.
Han började gråta efter vi hade haft sex.
Jag blev helt förvirrad men de visade sig att de inte kändes lika rätt för honom.
Han sa dock flera gånger hur sjukt mycket han tycker om mig.
Sen kom hans ex in i bilden, även om han inte ville erkänna märkte jag att han inte gått vidare.
Vi pratade, jag försökte stanna kvar och lösa allt men tillslut springer jag där ifrån.
Ringer en kompis, får lite sympati och slår ner en papperkorg.

Jag är så arg just nu att jag måste slå något.
Jag känner mig ännu äckligare (om de ens går).
Jag känner mig utnyttjad och slampigast i världen.
Hur kunde jag vara så dum och tillåta mig själv bli sårad igen?

Det känns som jag skriver väldigt kryptiskt i denna bloggen, lite gissningslek.
Nu när jag bytt blogg behöver jag inte vara rädd för att skriva exakt vad jag känner, så varför fegar jag?
Kan jag inte släppa tanken av vad andra tycker om mig här heller?
Att bli dömd är något jag fasar för, att folk ska tycka negativa saker om mig.
Jag mår redan dåligt över mig själv och de blir bara värre när jag tänker på vad andra tycker.

Jag tror jag ska göra ett försök att faktiskt vara så öppen det bara går här i bloggen.
Ni får se allt som bara går att se, vad tror ni?
Jag vet att det varit värre men tankar finns fortfarande och jag tror vissa skulle reagera på hur sjuka de är.
Så framöver får ni se mig som psykiskt störd, kan inte säga något annat då jag tänker väldigt sjukt.
Sak samma om vad andra tycker, eller?

Jag vill träffa honom,
men drar ut på det just pga hur jag ser mig själv,
hur jag känner inför vad andra tycker.

Jag hade bestämt att dra ut på de till lördag.
Då säger han "jag vet hur jag vill ha det".
Jag som är så sjukt nyfiken måste därför träffa honom så fort som möjligt.
Han är inte i stan nu men han kommer idag.
Jag känner mig ja, ni vet hur jag känner över mig själv vid detta laget,
men jag måste träffa honom.

Ska jag vara den som dissar eller blir jag dissad?
Eller blir det vi två?
Ska jag tillåta mig själv att spela ett spel i kärleken igen?
Ska jag tillåta mig själv att bli sårbar igen?
Ska jag tillåta mig själv att öppna upp och vända mig själv ut och in?
Ska jag tillåta mig själv att ständigt äcklas när någon tar på mig?

Förra gången slutade allt i katastrof men jag blev även smalast på hela förra året.
Ska jag utnyttja kärleken för att bli smal igen?
Alla dessa frågor gör mig galen.
Jag är rädd att jag börjar falla tillbaka och snart kommer mina panikattacker tillbaka.
Din äckliga lilla feta flodhäst.

Musiken som strömmar ut datorn.
Vänners ord som värmer.
Mina kyssar värda mer än 300 kr.
Ett leende på läpparna.

Ändå knackar ångesten åter på mig dörr.
Jag kvävs lite smått och känner att jag hade behövt skära.
Skära lite, bara pytte lite och låta lugnet flyta genom kroppen.
Men jag får inte.
Jag måste stå emot.
De är mitt "gamla" liv (haha, skojar du eller?).
Jag ska lägga det bakom mig.

Trots att jag känner mig tjockast i världen.
Trots att jag är äckligast.
Trots att jag fakiskt är värdelös.
Så ska jag kämpa.
Bara några minuter till.

Jag försöka trycka ner allt som med allt som känns bra.
Önskar någon bara kunde hålla om mig hårt.
Inte säga ett ord, utan bara förstå.
Trots att tystnaden gör att man hade kunnat höra en nål tappas på golvet.

Ändå ligger jag här ensam.

Det blev en snefylla XL, vet inte riktigt vad som hände. Jag drack lagom men precis innan vi skulle gå börja jag klunka vin vilket var mindre smart gjort. Jag var okej när vi åkte ner och ett tag efter men slog de bara till. Kärringen till vakt såg mig vingla till och kom därför inte i på utestället. Efter de är allt ganska suddigt men två killkompisar fick hem mig iaf. Har haft sjuk huvudvärk idag och illamåendet verkar inte vilja släppa. Nu blir de minst en vit månad! Är så sur på mig själv för jag hade verkligen velat träffa alla här hemm!

Just nu sitter jag bara och fördriver tid, har precis packat det sista och till och med hunnit städa. Känns mycket trevligare att komma hem till ett nystädat rum då jag åker hem över påsken. Hoppas jag slipper allt som har med överätning och hets att göra, hoppas istället på bra tankar och mycket träning.

Jag hade inte planerat så mycket för idag men blev en effe. Blir utgång ikväll och tanken på att dessutom äta när jag kommer dricka massa kalorier känns för hemskt så blev ett piller lite spontant. Jag ska nog försöka få i mig en macka eller en frukt iaf så det inte blir för mycket snefylla. Förra helgen ska vi inte ens prata om, blödande knä, massa olika tungor i munnen, gratis drinkar, slampig dans, gå barfota på grus och somna med smink och kläder på halv sex på morgonen.

Bloggtorkan har legat tagit över i snart två veckor, mer om man räknar med hur dåligt jag bloggat tidigare. Jag känner ändå att det inte spelar någon roll, ingen saknar mig speciellt mycket och jag står ut för var dag som går.

Saker som händer i livet just nu gör mig väldigt snurrig i huvudet, jag orkar i stort sätt inte bry mig om vad som händer. Självklart hatar jag mig själv för att jag är så tjock, självmordstankar finns men inte på samma sätt som tidigare. Jag var nära på att kontakta en psykolog en gång för alla igår men vet inte hur jag jobbar så hur ska jag kunna boka en tid? Ska jag ta det som ett tecken att jag ska fortsätta såhär? Jag tolkar tecken på allt nu för tiden och det får mitt huvud att sprängas lite smått.

Jag ska försöka blogga lite bättre framöver, bli bättre på allt, bli lite normal (haha lycka till misslyckade jävel). Annars jobbar jag, dricker för mycket alkohol, letar lägenhet, hänger med en pojke jag tycker om men funderar på att dra åt vänskapshållet, ljuger för allt och alla, försöker vara så social jag kan och lära känna nytt folk, står still på vågen men känner mig tjockare och tjockare, tror jag blivit laktosintolerant och sätter där punkt för detta inlägg.