lamnadifred

Jag har alltid ansett mig själv vara smart, ansvarsfull, nogrann, förnuftig och känt att jag blev mogen ganska snabbt och betet mig mer vuxen än min ålder. Jag har flera gånger fått höra att jag är målmedveten och haft självdisciplin, folk har sett upp till mig och sett mig som någon slags förebild.

Jag börjar nu inse att jag inte är någonting alls, jag har bara lurat mig själv i flera år och trott mig själv vara bättre än vad jag egentligen är. Jag börjar nu förstå att mitt liv bara varit en lögn. Jag har försökt bygga upp någon jag inte kan vara och nu totalt försvunnit och är så vilse att jag inte längre vet vem jag är.

Jag blir så arg, besviken på mig själv att jag låtit det gå såhär långt. Jag trodde jag var bättre än så, att jag visste bättre men egentligen bara spelat ett spel med mig själv och trott att jag följt reglerna men bara lurat mig själv att jag haft kontroll.

Jag är ärligt talat rädd för mig själv, rädd för vad jag är kapabel till och hur långt jag varit villig att gå. Jag vet inte alls hur jag ska hantera någonting längre, jag kan inte hålla i någonting utan att de glider mig ur fingrarna. De känns som jag insett hur mycket jag bär på, att jag håller för mycket inom mig för att en person ska kunna hantera de. Jag har förstått att jag inte kan bära detta själv längre utan att jag måste låta andra hjälpa mig att hantera mina känslor, låta dem bära lite av det jag känner för de har runnit över för längesedan fast jag inte förstått det förrän nu. Jag måste inse att de inte är något fel med att ta hjälp av andra, man är inte svag bara för att man inte kan bära allt själv utan man är stark nog att inse sina gränser och lära sig att förstå hur mycket man klarar av utan att de ska gå överstyr. Tillslut är det försent och du kanske inte inser de i tid.

Jag har försökt att dra ut på de trots att jag vet att jag måste göra det förr eller senare. Jag har försökt komma på utsäkt efter ursäkt för att slippa skicka de. Jag har försökt intala mig själv att jag kan fortsätta såhär och mitt förnuft bara lurar mig. Jag har försökt hitta fördelar med att fortsätta som jag gör och se att de inte gör något om jag lever såhär. Jag har försökt se allting som något bra och att de inte är något fel på hur jag hanterar mina känslor/tankar. Jag har försökt gå emot på de flesta sett jag kan komma på men mitt förnuftig vinner ändå även om jag försöker intala mig själv att det är den onda sidan jag vill hålla kär.

Jag kunde inte dra ut på det längre trots att allt sa emot mig och jag helst bara ville glömma allt som hänt men jag vet att jag gör det enda rätta. Jag har skickat iväg mailet till den psykolog jag hade planerat att kontakta så fort jag kom hem. Något sa mig att jag inte kunde vänta länge utan var tvungen att göra de så fort jag kunde även om jag försökte tro att jag kunde dra ut på de och ändra mig.

De finns något inom mig som säger att de måste ta slut nu, att de inte finns någon annan utväg. Något sa att om jag inte gör nu och försöker motarbeta de enda som känns rätt hade jag låtit de rinna ut i sanden igen och rent ut sagt sett mitt liv försvinna. Jag vet att jag måste sluta blunda för sanningen hur svårt, hemskt, förjävligt, jobbigt, tungt, motsägande, fel och motbjudande det än känns så vet jag innerst inne att jag gör rätt även om jag försöker intala mig själv motsatsen.

Även om jag tror jag har kontroll över mitt liv och vet exakt vad jag gör så är jag totalt vilse och bara gissar mig fram i livet. Jag tvingar mig själv ta mig igenom dag efter dag för hur mycket jag än försöker säga att mitt liv inte är något värt så finns de något inom mig som säger att de inte är försent, att jag fortfarande kan räddas. Jag vill egentligen inte inse hur illa jag gör mig själv, hur dåligt jag mår och hur lite kontroll jag egentligen har över mitt liv för jag vill inte veta att jag låtit de gå så långt att jag tappat all kontroll. Jag försöker hela tiden motarbeta de som säger att jag inte kan hantera mitt liv längre och bara gör saker värre genom att försöka må ännu sämre och tro att det är lösningen för att jag ska må bättre.

Jag förstår inse varför jag ska vara så envis och vända ryggen för allt. Innerst inne vet jag ju att allt jag gör, gör bara saker värre och jag låter mig själv falla djupare trots att jag är medveten om det och låter det ske. Jag kan inte säga att jag klara av det ensam längre hur mycket jag än säger till mig själv att jag är tillräckligt stark och inte behöver någons hjälp. Jag måste tvinga mig själv att inse att varje försök jag gör för att gå emot mitt förnuft och intala mig själv att allt jag egentligen vet är fel och bryter ner de lilla liv jag fortfarande har hopp för. För någonstans talar den kloke och vet att jag inte vill något hellre än att må bra och förstå att jag förtjänar bättre än att leva såhär.

Jag har varit vaken i 20 timmar och lär nog vara uppe det dubbla innan jag får en blund. Jag är så djupt nere i en svacka just nu att jag inte har lust med någonting, bryr mig om något eller tänker efter. Jag brukar alltid tänka för mycket och vara flera steg förre samtidigt som jag försöker se alla konsekvenser som kan uppstå genom olika beslut.

Just nu tänker jag inte alls utan bara gör det som faller mig in och skiter fullständigt i vad som kan hända eller hur mycket de kan påverka och förändra saker framöver. Jag har länge tänkt att överdosera stacker's för att se vad som händer men tvekat, låtit rädslan ta över för vad som kan hända och låtit de passera för att jag fortfarande har mitt förnuft kvar. Idag lämnade jag allt som har med ansvar, förnuft och konsekvenser att göra och lät mig själv leva fritt utan att ens tänka på andra och var så egoistisk att jag hade kunnat ta livet av mig utan att känna skuld.

Jag tog i vilket fall som helst totalt 6 stacker's, hade bara tänkt ta fyra men var otålig och ville att de skulle hända något extremt. Ingenting kul hände och jag känner mig lite borta bara, ser suddigt och är helt klarvaken och har så mycket energi att jag hade nog kunnat springa minst tre mil och fortfarande orkat springa tre till och ändå vara vaken flera timmar. Jag bryr mig inte om att jag inte får sova, hur farligt de än kan vara eller att jag troligen kommer göra det igen om jag inte säljer mina stacker's och faller ännu lite djupare ner och faktiskt släpper allt och skaffar droger. Jag vill bara leva, slippa tänka på vad som kan hända och hoppas jag överlever (spela roll, försvinna kanske hade varit bättre?). Jag känner mig hur egoistisk som helst och känner inte alls igen mig själv vilket är lite skrämmande men allt känns så meningslöst så varför gå och tveka och dra ut på saker samtidigt som man lever med rädsla när man kan vara spontan och ta redan på saker direkt istället.

Jag vet att jag svammlar massor, att jag borde gå ut och gå i två timmar till som jag gjorde innan. Jag orkade inte tänka utan försökte bara följa med musiken. Min vanliga runda brukar ta 60 - 75 min men de kändes inte tillräckligt så jag släppte allt och gick en väg jag inte hade någon aning om vart den skulle leda mig men de kändes bara spännande och jag orkade inte bygga upp någon rädsla för jag visste att jag skulle hitta rätt för eller senare och någon våldtäktsman skulle knappst sitta och trycka i skogen en måndagskväll klockan tolv och hoppas att någon ska korsa just den väg där han är när de finns tusen andra som folk kan välja. Trots att jag hamnade mitt i skogen, helt ovetande om vart jag var och de enda som lyste upp vägen var snön då de lyktstålparna inte fungerade. Jag minns knappt vart jag gick, känns inte ens som fick någon uppfattning av vägen jag gick utan jag bara gick för att jag var tvungen bara för att jag skulle komma hem och behövde bli av med energi.

Jag börjar ändå få upp ett ljus och börjar förstå att jag hamnat i en alldeles för djup svacka och att jag måste börja tänka efter vad de är jag egentligen håller på med och förstå att jag inte kan fortsätta såhär för då kommer jag snart fucka upp mitt liv totalt. Låt min rädsla komma tillbaka och mitt förnuft sjunka in så jag börjar ta mig till ytan igen för jag vet innerst inne att jag är bättre än såhär.

Det har varit dåligt på blogg fronten men mår sjukt dåligt. Jag har inte lust att göra någonting, vill bara ligga i sängen dag ut och dag in och bara stirra in i väggen. Jag har hamnar i en djup depperiod och vill bara försvinna. Jag orkar inte bry mig om någonting eller ta tag i saker. Jag låter bara timmarna gå, de har ingen mening för mig. Jag tar mig igenom dagen bara för att jag måste. Jag lever liksom inte känns det som. Vad som händer nu vet jag inte. Jag skiter i vilket rent ut sagt. Försvinner jag så gör jag, stannar jag kvar så gör jag. What ever.

Idag är en skrämmande dag. Ångesten har slått mig riktigt hårt i ansiktet, när kommer blåtiran? Jag har lyckats städa men sedan gått tillbaka till mitt stirrande i väggen. Jag blir snart lite smått galen och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte vågar gå ut, känns som att något kommer hända. Jag väntar bara på timmarna då mörkret faller. Konstigt nog känns det tryggare än att gå ut mitt på dagen.

Jag är så rädd över mitt beteende, att jag faktiskt kommer skriva det jag tänkt på i två veckor nu. Om det blir verklighet får vi se men jag ska försöka och tro på mig själv.

När jag kommer hem ska jag kontakta en utav de psykologer jag gick till någon enstaka gång. Jag ska se om inte hon kan skriva en remiss till någon här i Gbg. Kostar vad det kostar, jag kan inte fortsätta såhär. Jag vet att de kanske bara är idag jag säger såhär men jag måste erkänna att jag behöver hjälp även om det gör ont att säga. Jag skrev en gång att den dagen jag inte klarar av min vardag då är jag "sjuk". Om jag är rädd för att gå ut, rädd för att ens våga tänka på att jag lever imorgon och rädd för att göra något alls då måste det gått förlångt, eller?

Det hemska är att jag nu känner att jag måste bevisa att jag mår tillräckligt dåligt och de känns bara som att jag kommer kunna göra de om jag blir riktigt, riktigt smal. Varför kan jag inte förstå att problemet inte sitter i vikten utan i huvudet? Varför kan jag inte börja lyssna på min förnuftiga sida av mig själv? Varför ska jag vara så envis och inte erkänna att jag har problem? Varför tror man att det är lättare leva som sjuk än att bli frisk och njuta av livet?

Livet är egentligen något värdefullt och varje människa har fått en stor chans att åstakomma något men varför kan jag inte se de? Livet är plågsamt, för mycket lidande och ett rent helvete för det mesta genom mina ögon, ska jag för en gångs skull ta slut på det och försöka leva på riktigt istället för att leva i min låtsasvärld? Har jag äntligen fått nog eller kommer jag återigen falla som en platt fisk?

Min kompis berättade efter bion att hon träffat K när hon var ute för någon vecka sedan. Båda var ganska fulla och hon minns inte allt han sa men han hade sagt att han vill ha hjälp av henne att få tillbaka mig, att han fortfarande är kär i mig. Jag vet att man kan säga mycket på fylla, oftast är det sanningen men man kan även säga sådant man egentligen inte menar.

Igår frågade hon om han menade det han hade sagt och de hade han. Han sa att jag fortfarande betyder mycket för honom, att han älskade mig och att vi hade en tid då allt var jättebra men det gick utför. Jag tolkar inte det som att han vill ha mig tillbaka och jag vet inte om jag vill. Det jobbiga är att nu känns det inte som att allt är över, som att vi inte har avslutat allt. Han sa att han hade sagt som han gjorde när vi gjorde slut pga att han var tvungen att vara ifrån mig. Jag stör mig på att han är så feg och inte vågar prata med mig. Jag känner inte att jag ska ta första steget för att reda ut detta men någon gång när jag åker hem tänker jag se om han vill ses och de om han har modet till att prata med mig. Annars får jag väl supa honom full och tvinga fram orden ur honom. Jag har inga känslor för honom men detta väcker ändå tankar och jag vet inte vad jag ska göra. Vad tycker ni?

Äntligen går det att skriva, har försökt sedan sju. Jag var ganska trött i morse men hade planerat en PW innan jobbet. Självklart har det snöat massa inatt och snöar fortfarande så att gå i parken var bara att glömma.

Jag har gjort massa saxhopp men har en massa ångest. Hela natten har jag vaknat flera gånger men ångest som trycker mot bröstet; jag måste röra på mig, jag får inte äta, jag måste bli smal. Det jobbiga är att jag kommer inte vara hemma förrän efter sju ikväll men får hoppas att det slutat snöa så jag kan ta en lång PW annars får jag tvinga mig själv till gymmet. Jag vill inte använda all min energi för nu ska jag klara fastan. Det finns inga undantag. Det finns inga ursäkter. Det finns inget annat än att bli smal. Jag vill inte vara misslyckad mer. Jag vill inte vara tjock mer. Jag måste bevisa för mig själv att jag har kontroll och att jag kan bättre än vad jag tidigare gjort. Ingenting annat finns än att bli smal nu. Jag skiter i allt annat (nästan). "Be good, be thin"

Jag ska snart bege mig till en kompis. Han frågade igår om vi skulle ta en promenad och jag ska erkänna att jag var tveksam. Jag känner mig så himla ful, fet och alla negativa adjektiv som finns. Men jag vill inte stänga in mig helt för då tänker jag bara på det ännu mer och mår ännu sämre. Därför går jag emot mig själv och försöker spela lite normal.

Jag ska på bio senare ikväll med en annan kompis, hon som försökte begå självmord för ett tag sedan. Hon är den enda vän jag står riktigt nära och jag måste ta varje tillfälle jag kan för att träffa henne då hon inte bor i Gbg. Hon får vara min date ikväll även om jag inte ser denna dag som något speciellt utan mer ett stort påhitt. Självklart kan det vara lite mysigt om man har någon men för oss som står utanför blir det en deppdag mer eller mindre. Jag tycker man ska visa kärlek året om, varför bara på en speciell dag? Just för att det just är alla hjärtans dag tänker jag på förra året och tiden med K. Vi hade det bra men vissa stunder vill jag bara radera. Minnen och åter minnen, för många och nu skriver jag för mycket igen.

Glad alla hjärtans fucking dag.

Min självkänsla sjönk till botten igår ganska snabbt så jag klarade inte av att skriva på kvällen. Jag kände mig ganska yr när jag vaknade och det blev svart några gånger. Det fortsatte på jobbet och jag var nära på att trilla framåt en gång. Även om jag inte ville var jag tvungen att äta trots att det tog emot rejält.

Det blev inte bättre av att en kund skällde ut mig och gick ut ur butiken. Jag gjorde ingenting fel men enligt henne var jag dum i huvudet. Jag var nära på att börja gråta. Jag har aldrig fått sådan kritik tidigare och det blev droppen. Mina kollegor sa ändå att jag inte skulle ta åt mig och nu ser jag att det var henne det var fel på, inte mig, för man beter sig inte så.

Som det ser ut just nu ska jag försöka äta så lite jag kan i två dagar nu, träna så mycket jag kan och börja om fastan på tisdag. Jag har nämligen inte fått mer jobb än på måndag och tisdag och som det ser ut nu kommer jag inte få mer heller. Det betyder att om jag är tillräckligt stark kan jag få min efterlängtade fasta! Känns dumt att flytta fram den men måste klara av att jobba. Usch, vad dålig jag känner mig nu.

Jobbet strular och jag börjar bli lite trött på det. Jag vill säga exakt vad jag känner men kan inte säga mer än att det är okej, le och låtsas som att allt är bra. Om det inte fixar sig snart måste jag nog tyvärr säga som det är men eftersom jag bara är provanställd vet jag inte om jag vågar.

Det blir bara värre när pappa är på mig konstant och säger att han snart ringer och säger till själv. Jag blir irriterad och vi avslutade inte vårt senaste samtal speciellt vänligt. Allting har bara blivit värre sedan jag flyttade och ärligt talat kanske det hade varit bättre om jag bodde hemma och var arbetslös. Jag har bara blivit tjockare, mer deprimerad, slösar massa pengar och är ensam konstant hela tiden sedan jag flyttade hit. De finns positiva sidor också men just nu känns de som jag gjort ett stort misstag. Jag vill inte flytta hem igen men jag kanske ska överväga? Ta tag i mitt liv, få hjälp, bli frisk och börja leva normalt.

Det växer, allt växer.
Framför allt jag.
Jag blir större.
Elefant.
Flodhäst.
Gorilla
Stora djur.
Jag vore något sådant om jag vore ett djur.

Djur kanske avspeglar människan.
Apan ska tydligen ha utvecklats till människan.
Sådana varelser vi är.
Jag är nog en gorilla.
Jag är så stor.
Stor, större, störst.

Aporna består ju av olika arter.
Samma sak gäller människan fast vi har olika kroppsbyggnader.
Jag hoppas jag blir mindre och kanske kan ändra min apa.
Jag vill vara en liten och söt apa.
Som herr Nilsson kanske.
Tänk om man kunde önska vilka apa man skulle bli.

Gud jag är verkligen vrickad, vem skriver om apor.

När jag satt på bussen påväg hem blev allt bara suddigt och smutsigt (iofs var rutorna på bussen jätte skitiga) kändes det som. Det kändes som att inget existerade. Allting kändes som en dröm, som att tiden hoppat fram och jag kunde inte förstå att jag levde. Att jag gör de jag gör, bor där jag bor eller någonting som rör mitt liv.

Det var som att jag att jag egentligen var helt ensam, som att allt runtomkring bara var något jag såg och något jag hittade på i min hjärna. Att jag bara låtsas när jag pratar med andra, att jag har skapat dem i mitt huvud för att inte känna mig lika ensam.

Jag är nästan lite skakig och har nästan lust att ta livet av mig bara för att se om jag ska vakna upp eller om jag bara spelar mig själv ett spratt. Jag vet att jag är helt sinnessjuk men jag är inte normal och det vet alla redan. Jag ska nog ta och bli lite mer sinnessjuk och bli a skinny bitch.

Jag har precis pratat med en kompis hemifrån, eller ja, vet inte riktigt vad jag ska kalla de men där jag bodde innan iaf. Hon är alltid lite rolig och glad att prata med och det livar upp mitt ensamma liv lite. Det hemska är att hon är ovetande om hur jag mår och det gör ont i mig att behöva dölja så mycket från henne. Hon vet att jag har haft problem innan; att jag skurit mig, sett och vet att jag inte ätit, vet att jag tränat way to much men hur det är nu är dimma för henne.

Jag hatar allt ljuga för dem jag tycker om men jag vill inte förlora fler än vad jag redan gjort så från och med nu ska jag stänga in mig i en sluten bubbla. Inte ett ord om hur jag mår ska komma ut mer än i bloggen. Om någon frågar ska jag säga att det är bra och att jag trivs här. Jag vill bara hålla detta för mig själv. Jag vill inte att någon ska lägga sig i, oroa sig eller försöka övertala mig till att bli frisk för nu ska jag bli sjuk. Det låter helt sinnes men jag vill bara må bra, eller ja, sämre kanske. Jag vet inte riktigt hur man ska se de. Jag vet att jag aldrig kommer bli nöjd med min kropp men som jag ser ut nu är inte acceptabelt för fem öre och jag ska ändra det. När alla kilorna jag vill få bort har försvunnit och fettet inte längre täcker mina ben då tror jag att jag kan må lite bättre. Kroppen kommer säkert må sämre men min själ, mina demoner som ska komma tillbaka och jag själv kommer le ett stor leende och äntligen kunna se mig själv i spegeln igen.

Jag satt och funderade ganska mycket på bussen till jobbet idag, jag orkade inte läsa vilket jag vanligtvis brukar. Jag satt och tänkte på hur jag klarar av mina dagar, hur jag tar mig igenom dem. Egentligen klarar jag knappt av vardagen, jag tvingar mig till att göra de. Jag vill jobba så mycket som möjligt för då slipper jag tänka lika mycket som när jag är hemma eller inte har något att göra.

Jag kom fram till att sålänge jag klarar av min vardag, sålänge jag kommer upp ur sängen och tar mig igenom dagen så är jag inte sjuk. När jag inte klarar de längre då kan jag erkänna att jag är sjuk men inte förrän de händer.

Som det känns nu vill jag bli sjuk. Jag vill gå ner massor i vikt igen fast ännu mer, träna så hårt att jag svimmar och spyr, äta så lite som möjligt (helst inget) så magen kurrar så mycket att ett leende kommer fram och höra mina demoner i huvudet som styr mig. Jag vill få sådana panik- och ångestattacker som håller i sig i flera dagar för att faktiskt klara av allt. Jag vill få kontroll igen, stå emot allt som har med kalorier att göra, vara stackast och smalast. Jag vill känna mig duktig, att jag inte är värdelöst utan faktiskt gör något bra. Jag saknar allt som har med smalhet att göra och jag ska, kan, vill och måste dit igen.

Jag behöver skriva men vet inte vad jag ska skriva. Känner inte att någonting har någon mening längre. Mina dagar har så många upp och nergångar att jag inte vet vilket humör jag ska säga att jag har. Jag har nog inget humör, jag har inga känslor. Jag är levande död, nej, nu överdrev jag men känner att allt är lite skrämmande.

Dagen börjar nästan alltid med att jag önskar att jag var död, att jag slapp leva. Dagen brukar sluta likadant. Jag ligger och fantiserar om hur jag ska planera min bortgång med olika utgångar. Ibland fantiserar jag också om att gå riktigt långt ner i skiten, bli påkommen och bli inlåst på psyk men ändå så bestämmer jag mig för att kämpa en dag till. Vad är det som driver mig? Min rädsla för att lämna allt och alla? Min rädsla för att missa något? Min rädsla för att dö (om jag har någon)? Min rädsla för att leva som gör att jag måste övervinna? Jag vet varken ut eller in. Ärligt talat så tror jag inte jag mått såhär dåligt eller tänkt såhär mycket om döden tidigare som nu. Jag har mått dåligt men de känns annorlunda nu. Kanske är de för att jag känner mig så ensam som gör att allting känns mycket större. Jag tror nog jag borde skaffa hjälp, eller?

Ett hårt slag mot bröstet, som att hjärtat inte fick tillräckligt med blod och mina lungor inte tillräckligt med luft försökte jag ta in orden jag läste. Jag fick en kommentar på den andra bloggen att jag inte hjälper utan stjälper andra anorektiker. Det gjorde riktigt ont att läsa och mina tårar rinner nu ner för mina kinder.

Mitt syfte från början när jag startade den andra bloggen var att bli peppad och peppa men under tidens gång har allting ändrats. Jag vill inte att andra ska hamna där jag är. Jag vill inte att andra ska må som mig. Jag vill inte uppmuntra andra till att gå ner i vikt, använda droger eller träna överdriver. Jag vill inget ont mot någon. Det kan säkert framgå som de ibland, att jag triggar andra men det är inte min mening. Jag önskar jag kunde hjälpa andra istället men när man själv är nere i skiten är det inte lätt att säga till vad andra ska göra när man själv gör tvärtom. I så fall skulle jag säga emot mig själv och gå emot mina egna principer vilket jag anser vara falskt. Självklart försöker man hjälpa och säga de rätta orden till någon som mår dåligt men när de sedan säger men du då? Varför lyssnar inte du till dina egna ord? Varför ska jag göra si eller så om du får fortsätta?

Jag borde egentligen bara vara ensam, skriva det jag känner för och inte bry mig om vad andra tycker men de är just vad jag gör för de är ord som är nedkränkande som tar mer än de som är hjälpande.

Jag börjar nästan tveka på om jag ens ska skriva denna bloggen mer, att starta den var ett misstag. Jag behöver bara skriva av mig om mitt liv och min vardag och om de triggar andra ber jag om ursäkt. Jag är inte mer än människa (eller alien).