lamnadifred

Jag tror inte jag tänkte, jag bara önskade. Väglaget var inte det bästa men jag körde över hastighetsgränsen ändå. Sikten var dålig, mörkret hade lagt sig förlängesedan. Tankar om att låta bilen styra och köra åt de håll den ville flög upp. Bara släppa händerna från ratten och se vad som skulle ske. Möjligheten att bara vrida allt jag hade på ratten fanns också i tankarna.

Jag ökade hastigheten ännu mer och glömde allt vad liv hette för några sekunder. Kanten var nära, en bilolycka var möjlig. En mötande bil fick stopp på allt och jag kom tillbaka till verkligheten. Tårarna började rinna, rädslan för vad jag nyss varit nära att göra gjorde mig så rädd att jag var nära att stanna mitt i väggen och bara skrika allt vad jag hade. Varför ska det vara så plågsamt, varför kan det inte bara försvinna? Jag måste inte kämpa emot om jag inte vill så varför släpper jag inte bara all kontroll och tar död på allt? Ger jag upp för lätt då eller gör jag mig själv en tjänst? Jag har chansen ikväll igen.

Jag tvingade mig själv sitta uppe långt in på natten, jag ville inte ha morgondagen trots att klockan tickat förbi tolv förlängesedan. Tillslut orkade jag inte hålla upp ögonen längre och fick känna mig besegrad.

När jag vaknade upp försökte jag nästan knipa ihop ögonen så hårt att jag kunde fått huvudvärk. Något inom mig sa att om jag blundar riktigt hårt slår min önskning in och jag försvinner. Jag ville inte vakna upp, känna efter hur jag känner idag, att jag ska behöva ta mig igenom ännu en dag. När jag inte längre kunde fly verkligheten kände jag hur ångesten knackar på min dörr. Hela morgonen har jag försökt fokusera på annat. Tvingat i mig frukost trots att jag ville spy redan innan jag tagit en tugga. Tvingat mig själv att inte träna för att låta mig stå emot ångesten. Jag vill ge upp men jag får inte ge vika!

Jag har väl inte riktigt fattat att jag är hemma. Det är över sex veckor sedan och jag börjar nästan känna mig som en främling i min egen stad. Jag är ändå glad att jag åkte hem trots att de kändes som den längsta dagen på väldigt länge. Jag känner att jag kommer må bättre och att börja där det en gång startade.

Hur målmedveten jag än är, hur motiverad jag än är, hur rätt allting känns då jag tagit tag i mitt liv och bestämt mig för att sätta ett stopp spökar de fortfarande. Något säger mig att jag kan börja bearbeta mina tankar, försöka må bättre och bli kvitt vissa delar av mig själv men att vissa ska stanna kvar. Vissa saker ska jag hålla fast vid som att de var mitt eget barn och gömma dem. De sidor som mina spöken säger att jag ska hålla fast vid är de som kan relateras till äs. Egentligen kan allt relateras till äs men just de tankar om att bli smalast och svält är enda utvägen känns mer rätt än något annat. De känns som att de kommer bli lättare än någonsin och att de inte spelar någon roll om jag rasar i vikt och svälter sålänge jag tar tag i de andra. Jag vill vara stark, gå emot de tankarna också men hur hemskt de än är att erkänna vill jag nog lägga dem åt sidan.

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska åka hem eller tvinga mig själv att jobba. Jag har försökt känna efter vad som känns bäst för mig just nu. Jag har haft sådan hemlängtan i en veckas tid nu och bara räknat minuterna tills jag får åka hem. Jag har inte försökt klarat av att vara här, ha på mig min mask för att dölja allt från alla och inte ens brytt mig om att försöka tänka om. Jag har haft jättedåligt samvete över att jag ens tänkt tanken att sjukskriva mig på jobbet, ljuga dem rakt upp i ansiktet och åka hem.

Jag har gjort de som egentligen är helt fel, konsekvenserna av denna lögn kan bli allvarliga men jag bryr mig inte. Jag har spelat jättesjuk så de ska tro att jag inte klarar av att jobba och de är dem som övertalar mig att stanna hemma för de inte vill ha mig där. Jag vet att jag hade kunnat vara stark, klarat av att dölja allt två dagar till och glömma att jag bara vill därifrån. Ändå har jag bestämt mig för att åka hem för även om de inte är de rätta i helheten så känns det som det enda rätta om man ser till hur jag mår. Tycker ni jag gör fel och bara tänker på mig själv eller att jag tagit rätt beslut som lyssnat på mina behov?

Jag börjar må illa pga vad jag gjort och mitt dåliga samvete.

En ny dag, en onsdag, onsdagen denna veckan, på detta året. 1440 minuter ska sammanlagt passera innan en ny dag ska ticka förbi. Jag tar en minut i taget, tänker nutid istället för att tänka hur jag ska klara framtiden. Jag tar mig igenom minuterna och försöker se det som självklarhet.

Jag mår bättre idag, en aning stabilar än gårdagen. Jag har fortfarande problem med magen och ärligt talat känns de som att stacker'sen fortfarande inte gått ur min kropp. Jag lärde mig en läxa, ångrar mig bittert och lär aldrig låta studens känslor ta övertag och avgöra mina beslut innan jag hunnit tänka efter.

Jag vet att jag har en lång bit att gå, att jag kommer vilja ge upp flera gånger och tveka om jag verkligen gör rätt. Jag vet att allt inte kommer lösa sig på en gång och jag kommer må ännu sämre i början. Jag kommer försöka intala mig själv flera gånger om att jag inte alls är sjuk och inte alls behöver hjälp men jag vet innerst inne att det är en lögn. Det är hemskt att inse saker om sig själv som man inte vill erkänna för de känns mycket lättare att bara fortsätta på samma spår och att det inte spelar någon roll. Jag kommer få säga till mig själv, högt så jag hör, hur mycket det än tar emot att jag är sjuk. Att jag förtjänar att må bra, att jag kan må bra. Jag måste gå emot allt de jag tidigare trott på och tvinga mig själv att sluta blunda för sanningen. Det kommer bli jobbigt, de kommer kännas hemskare än något annat. Det kommer bli svårt att bryta alla gamla vanor för de är mycket lättare att gå i gamla spår än lära sig leva med nya och göra dem till nya spår. Jag kommer få gå emot mig själv flera gånger när de gamla försöker ta övertag och få mig att tro att jag gör fel men jag ska visa att jag är starkare och att jag  inte tänker låta mig själv gå i fler bitar hur jobbigt det än är. Jag vet att jag kommer falla tillbaka, misslyckas flera gånger och troligen skriva massa inlägg som handlar om att jag bara lurade mig själv och inte alls förtjänar att må bra. Det är därför jag måste ta hjälp nu när jag är så bestämd och förstått att ensam inte är starkast för om jag väntar, kanske bara en minut, kan allt mitt förnuft försvinna för jag vet hur lätt de gamla kan ta över.

Jag ska lägga allt detta bakom mig, låta alla mina tankar omvandlas till positiva och jag ska lära mig att hantera mig själv och mitt liv igen. Just nu mår jag inte speciellt bra och det enda jag vill är att åka hem. Jag hade tanken att sjukskriva mig på fredag men då mitt jobb ringde och sa att de ville ha mig på torsdag också kunde jag inte trycka ner mitt dåliga samvete.

Jag vet att jag egentligen borde åka hem och inte tvinga mig själv att vara kvar här men jag vill försöka. Ärligt talat vill jag egentligen inte vara kvar, jag vill flytta hem men de går liksom inte i min värld. De jobbiga är att mina föräldrar till och med förstår hur dåligt jag mår här uppe och pappa sa rakt ut att jag inte mår psykiskt bra här uppe. Jag har inte sagt någonting, grät iofs i telefonen, men de känner nog mig mer än vad jag tror. Jag tror de är helt blinda men de förstår och vill bara mitt bästa. De värsta vad när pappa sa "gör inget dumt" och jag kände hur hemsk jag kände mig och att jag för en gångs skulle måste sätta stopp för detta. Jag förtjänar att må bra. Jag har så mycket att vinna på att börja må bra. Jag måste vara positiv och tvinga mig själv att bara tänka optimistiskt.

Jag är fortfarande i chock, kan inte inse vad som just hände. Jag fick en sådan panikattack, tårarna rann okontrollerat och jag började hyperventliera. Jag visste inte vad jag skulle ta väget, vet jag fortfarande inte, och jag ville spränga mitt huvud i bitar. Jag var nära att åka till sjukhuset och tvinga dem ge mig lugnade. Jag har aldrig haft en sådan attack och jag är så rädd för mig själv att jag inte vågar lita på mina beslut just nu. Jag känner att jag inte klarar av att vara ensam just nu men har ingen här i Gbg jag kan vända mig till. Det finns en men jag vill inte att han sa se mig totalt nerbruten i bitar.

Jag vill inget hellre än att åka hem just nu. Jag klarar inte av att vara här längre men dum som jag är försökte jag intala mig själv att de beror på överdosen, att jag fått för lite sömn. Jag har inte sovit på 25 timmar och för lite sömn kan få en helt ur balans. Jag ska aldrig mer överdosera, jag vill verkligen inte ta en enda tablett någonsin just nu. Jag vill aldrig känna mig såhär borta, inte ha kontroll över situationen utan känna mig klar i huvudet. Jag måste låta detta går ur kroppen och jag hoppas de går snabbt för jag måste sova och känna att jag har lite mer kontroll. Just nu vet jag ingenting och de känns som att jag inte lever. Tiden står still och jag är en zombie. Hade jag en pistol hade jag tagit slut på detta lidande för jag kan inte tänka längre, jag blir galen.

Jag har alltid ansett mig själv vara smart, ansvarsfull, nogrann, förnuftig och känt att jag blev mogen ganska snabbt och betet mig mer vuxen än min ålder. Jag har flera gånger fått höra att jag är målmedveten och haft självdisciplin, folk har sett upp till mig och sett mig som någon slags förebild.

Jag börjar nu inse att jag inte är någonting alls, jag har bara lurat mig själv i flera år och trott mig själv vara bättre än vad jag egentligen är. Jag börjar nu förstå att mitt liv bara varit en lögn. Jag har försökt bygga upp någon jag inte kan vara och nu totalt försvunnit och är så vilse att jag inte längre vet vem jag är.

Jag blir så arg, besviken på mig själv att jag låtit det gå såhär långt. Jag trodde jag var bättre än så, att jag visste bättre men egentligen bara spelat ett spel med mig själv och trott att jag följt reglerna men bara lurat mig själv att jag haft kontroll.

Jag är ärligt talat rädd för mig själv, rädd för vad jag är kapabel till och hur långt jag varit villig att gå. Jag vet inte alls hur jag ska hantera någonting längre, jag kan inte hålla i någonting utan att de glider mig ur fingrarna. De känns som jag insett hur mycket jag bär på, att jag håller för mycket inom mig för att en person ska kunna hantera de. Jag har förstått att jag inte kan bära detta själv längre utan att jag måste låta andra hjälpa mig att hantera mina känslor, låta dem bära lite av det jag känner för de har runnit över för längesedan fast jag inte förstått det förrän nu. Jag måste inse att de inte är något fel med att ta hjälp av andra, man är inte svag bara för att man inte kan bära allt själv utan man är stark nog att inse sina gränser och lära sig att förstå hur mycket man klarar av utan att de ska gå överstyr. Tillslut är det försent och du kanske inte inser de i tid.

Jag har försökt att dra ut på de trots att jag vet att jag måste göra det förr eller senare. Jag har försökt komma på utsäkt efter ursäkt för att slippa skicka de. Jag har försökt intala mig själv att jag kan fortsätta såhär och mitt förnuft bara lurar mig. Jag har försökt hitta fördelar med att fortsätta som jag gör och se att de inte gör något om jag lever såhär. Jag har försökt se allting som något bra och att de inte är något fel på hur jag hanterar mina känslor/tankar. Jag har försökt gå emot på de flesta sett jag kan komma på men mitt förnuftig vinner ändå även om jag försöker intala mig själv att det är den onda sidan jag vill hålla kär.

Jag kunde inte dra ut på det längre trots att allt sa emot mig och jag helst bara ville glömma allt som hänt men jag vet att jag gör det enda rätta. Jag har skickat iväg mailet till den psykolog jag hade planerat att kontakta så fort jag kom hem. Något sa mig att jag inte kunde vänta länge utan var tvungen att göra de så fort jag kunde även om jag försökte tro att jag kunde dra ut på de och ändra mig.

De finns något inom mig som säger att de måste ta slut nu, att de inte finns någon annan utväg. Något sa att om jag inte gör nu och försöker motarbeta de enda som känns rätt hade jag låtit de rinna ut i sanden igen och rent ut sagt sett mitt liv försvinna. Jag vet att jag måste sluta blunda för sanningen hur svårt, hemskt, förjävligt, jobbigt, tungt, motsägande, fel och motbjudande det än känns så vet jag innerst inne att jag gör rätt även om jag försöker intala mig själv motsatsen.

Även om jag tror jag har kontroll över mitt liv och vet exakt vad jag gör så är jag totalt vilse och bara gissar mig fram i livet. Jag tvingar mig själv ta mig igenom dag efter dag för hur mycket jag än försöker säga att mitt liv inte är något värt så finns de något inom mig som säger att de inte är försent, att jag fortfarande kan räddas. Jag vill egentligen inte inse hur illa jag gör mig själv, hur dåligt jag mår och hur lite kontroll jag egentligen har över mitt liv för jag vill inte veta att jag låtit de gå så långt att jag tappat all kontroll. Jag försöker hela tiden motarbeta de som säger att jag inte kan hantera mitt liv längre och bara gör saker värre genom att försöka må ännu sämre och tro att det är lösningen för att jag ska må bättre.

Jag förstår inse varför jag ska vara så envis och vända ryggen för allt. Innerst inne vet jag ju att allt jag gör, gör bara saker värre och jag låter mig själv falla djupare trots att jag är medveten om det och låter det ske. Jag kan inte säga att jag klara av det ensam längre hur mycket jag än säger till mig själv att jag är tillräckligt stark och inte behöver någons hjälp. Jag måste tvinga mig själv att inse att varje försök jag gör för att gå emot mitt förnuft och intala mig själv att allt jag egentligen vet är fel och bryter ner de lilla liv jag fortfarande har hopp för. För någonstans talar den kloke och vet att jag inte vill något hellre än att må bra och förstå att jag förtjänar bättre än att leva såhär.

Jag bestämde mig för att sluta laxera när mina sista tabletter tog slut och de är ett bra tag sedan. Jag använde de på helt fel sätt, överdoserade alldeles för mycket och för ofta vilket gjorde att jag fick väldigt stora problem med min mage och kunde inte göra nr 2 utan att laxera pga att jag blev så  förstoppad då jag tömde den så ofta och när jag väl åt lite hade jag inget som kunde föra de andra framåt vilket ledde till allvarliga magproblem. Jag är glad att jag slutade för jag använde de enbart för att jag var depserat över att känna mig tom i magen då ångesten försvann lite. Jag visste att de räckte med två men tog ändå fler för de kändes bättre och utsatte mig för sjuka magsmärtor trots att jag kunde undvikit de.

Tillslut insåg jag att jag var tvungen att sluta annars kunde jag förstöra min mage totalt och riskera att få problem resten av livet. Jag visste hela tiden vilka biverkningar de kunde ge, att de egentligen gjorde mer skada än nytta men bydde mig inte för jag var desperat efter att känna mig tom. Jag bestämde mig ändå för att sluta för jag ville inte få mer problem. Jag har ändå tänkt köpa nya tabletter flera gånger men dragit ut på de pga hur min mage blev och jag vill inte förstöra den för livet.

Jag har ändå i stort sätt laxerat hela natten och har sjukt ont i magen. Jag har aldrig känt något i magen när jag tagit stacker's tidigare men har inte heller tagit såhär många. De måste blivit för mycket för min mage att ta hand om och jag ångrar lite att jag tog så många även om de känns skönt att få ut allting (ursäkta ordval).

Laxeringar ni? Isåfall varför och har ni fått några biverkningar?

Jag har varit vaken i 20 timmar och lär nog vara uppe det dubbla innan jag får en blund. Jag är så djupt nere i en svacka just nu att jag inte har lust med någonting, bryr mig om något eller tänker efter. Jag brukar alltid tänka för mycket och vara flera steg förre samtidigt som jag försöker se alla konsekvenser som kan uppstå genom olika beslut.

Just nu tänker jag inte alls utan bara gör det som faller mig in och skiter fullständigt i vad som kan hända eller hur mycket de kan påverka och förändra saker framöver. Jag har länge tänkt att överdosera stacker's för att se vad som händer men tvekat, låtit rädslan ta över för vad som kan hända och låtit de passera för att jag fortfarande har mitt förnuft kvar. Idag lämnade jag allt som har med ansvar, förnuft och konsekvenser att göra och lät mig själv leva fritt utan att ens tänka på andra och var så egoistisk att jag hade kunnat ta livet av mig utan att känna skuld.

Jag tog i vilket fall som helst totalt 6 stacker's, hade bara tänkt ta fyra men var otålig och ville att de skulle hända något extremt. Ingenting kul hände och jag känner mig lite borta bara, ser suddigt och är helt klarvaken och har så mycket energi att jag hade nog kunnat springa minst tre mil och fortfarande orkat springa tre till och ändå vara vaken flera timmar. Jag bryr mig inte om att jag inte får sova, hur farligt de än kan vara eller att jag troligen kommer göra det igen om jag inte säljer mina stacker's och faller ännu lite djupare ner och faktiskt släpper allt och skaffar droger. Jag vill bara leva, slippa tänka på vad som kan hända och hoppas jag överlever (spela roll, försvinna kanske hade varit bättre?). Jag känner mig hur egoistisk som helst och känner inte alls igen mig själv vilket är lite skrämmande men allt känns så meningslöst så varför gå och tveka och dra ut på saker samtidigt som man lever med rädsla när man kan vara spontan och ta redan på saker direkt istället.

Jag vet att jag svammlar massor, att jag borde gå ut och gå i två timmar till som jag gjorde innan. Jag orkade inte tänka utan försökte bara följa med musiken. Min vanliga runda brukar ta 60 - 75 min men de kändes inte tillräckligt så jag släppte allt och gick en väg jag inte hade någon aning om vart den skulle leda mig men de kändes bara spännande och jag orkade inte bygga upp någon rädsla för jag visste att jag skulle hitta rätt för eller senare och någon våldtäktsman skulle knappst sitta och trycka i skogen en måndagskväll klockan tolv och hoppas att någon ska korsa just den väg där han är när de finns tusen andra som folk kan välja. Trots att jag hamnade mitt i skogen, helt ovetande om vart jag var och de enda som lyste upp vägen var snön då de lyktstålparna inte fungerade. Jag minns knappt vart jag gick, känns inte ens som fick någon uppfattning av vägen jag gick utan jag bara gick för att jag var tvungen bara för att jag skulle komma hem och behövde bli av med energi.

Jag börjar ändå få upp ett ljus och börjar förstå att jag hamnat i en alldeles för djup svacka och att jag måste börja tänka efter vad de är jag egentligen håller på med och förstå att jag inte kan fortsätta såhär för då kommer jag snart fucka upp mitt liv totalt. Låt min rädsla komma tillbaka och mitt förnuft sjunka in så jag börjar ta mig till ytan igen för jag vet innerst inne att jag är bättre än såhär.

Det har varit dåligt på blogg fronten men mår sjukt dåligt. Jag har inte lust att göra någonting, vill bara ligga i sängen dag ut och dag in och bara stirra in i väggen. Jag har hamnar i en djup depperiod och vill bara försvinna. Jag orkar inte bry mig om någonting eller ta tag i saker. Jag låter bara timmarna gå, de har ingen mening för mig. Jag tar mig igenom dagen bara för att jag måste. Jag lever liksom inte känns det som. Vad som händer nu vet jag inte. Jag skiter i vilket rent ut sagt. Försvinner jag så gör jag, stannar jag kvar så gör jag. What ever.

Jag tog mig aldrig till gymmet, bussen kom aldrig och jag blev arg. Den går bara en varje halvtimme så jag bestämde mig för att gå en runda istället. Självklart börjar snökaoset just då och jag fick halvspringa hem. Kan knappast säga att jag tränat idag.

Maten har väl inte heller gått toppen. Inte hets eller något men ändå för mycket. Ätit flera små skålar med mjölk och musli hela dagen. Jag tänkte inte så mycket på det men sedan åkte jag till affären och köpte massa nötter. NÖTTER! Vad tänker jag med?! Det är typ hundra tusen kcal i det. Jag är ändå glad att jag inte köpte hetsmat.

Det sköna är att jag inte känner att jag har det behovet av att hetsa, jag lyssnar på mig själv mycket mer. Trots att de senaste dagarna har varit stora upp och nergångar känns det som att något förändrats till det bättre. Nu måste jag bara ta tag i det där brevet, lyssna på mig själv, träna massor, försöka äta lite och gå ner i vikt.

Ligger i sängen och gör ingenting egentligen. Det har varit en orolig natt med ångest och lite sömn. Ögonen känns lite hängiga men har ändå energi som ska bort. Jag ville mest vakna i morse bara för att se hur träningsvärken var. Känner av den en hel del men måste träna och viss träningsvärk kan försvinna om man tränar så får hoppas på de. Frågan är ju bara om jag ska äta innan, efter eller inte äta alls idag?

Ångesten håller på att kväva mig. Försöker göra allt för att inte träna, spy eller skära mig. Jag hade inte ätit på två dagar men efter dagen så mådde jag så dåligt att jag kände att jag skulle försöka äta. Jag ångrar det nu så fruktansvärt. Två stora mackor och risgrynsgröt med lite mjölk. Ingen bra mat alls men det var de enda som fanns.

Jag är sjukt mätt och all mat sitter i halsgropen på väg upp känns det som men jag gör allt för att stå emot. Jag ska stå emot min ångest idag, jag ska besegra den. Jag klarade av att gå ut en timme trots att de kändes som att hela världen glodde på mig och jag tittade bakåt var tionde sekund då det kändes som någon jagade mig. Klarade jag de så hoppas jag att jag klarar detta även om de känns mycket svårare.

Det jobbiga är att de känns som mitt monster börjar krypa fram, att något hånskrattar inom mig. Som att monstret har helt andra planer än mig och inte kommer tillåta mig att göra någonting mer än att rasa i vikt. Jag är så kluven att jag inte vet om jag vill locka fram det eller inte men att rasa i vikt hade jag egentligen inte tackat nej till.

Idag är en skrämmande dag. Ångesten har slått mig riktigt hårt i ansiktet, när kommer blåtiran? Jag har lyckats städa men sedan gått tillbaka till mitt stirrande i väggen. Jag blir snart lite smått galen och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte vågar gå ut, känns som att något kommer hända. Jag väntar bara på timmarna då mörkret faller. Konstigt nog känns det tryggare än att gå ut mitt på dagen.

Jag är så rädd över mitt beteende, att jag faktiskt kommer skriva det jag tänkt på i två veckor nu. Om det blir verklighet får vi se men jag ska försöka och tro på mig själv.

När jag kommer hem ska jag kontakta en utav de psykologer jag gick till någon enstaka gång. Jag ska se om inte hon kan skriva en remiss till någon här i Gbg. Kostar vad det kostar, jag kan inte fortsätta såhär. Jag vet att de kanske bara är idag jag säger såhär men jag måste erkänna att jag behöver hjälp även om det gör ont att säga. Jag skrev en gång att den dagen jag inte klarar av min vardag då är jag "sjuk". Om jag är rädd för att gå ut, rädd för att ens våga tänka på att jag lever imorgon och rädd för att göra något alls då måste det gått förlångt, eller?

Det hemska är att jag nu känner att jag måste bevisa att jag mår tillräckligt dåligt och de känns bara som att jag kommer kunna göra de om jag blir riktigt, riktigt smal. Varför kan jag inte förstå att problemet inte sitter i vikten utan i huvudet? Varför kan jag inte börja lyssna på min förnuftiga sida av mig själv? Varför ska jag vara så envis och inte erkänna att jag har problem? Varför tror man att det är lättare leva som sjuk än att bli frisk och njuta av livet?

Livet är egentligen något värdefullt och varje människa har fått en stor chans att åstakomma något men varför kan jag inte se de? Livet är plågsamt, för mycket lidande och ett rent helvete för det mesta genom mina ögon, ska jag för en gångs skull ta slut på det och försöka leva på riktigt istället för att leva i min låtsasvärld? Har jag äntligen fått nog eller kommer jag återigen falla som en platt fisk?

Ögonen hänger lite smått då jag legat och läst hela morgonen med en kopp te. Jag mår ändå bra, magen är härligt tom och energi finns fortfarande (jobbig träningsvärk bara). Vad jag ska göra idag får vi se, måste städa och tvätta i alla fall. Annars har jag en sådan lust att bara stänga av hjärnan och ha en dag bara för mig själv. Inte bry mig om någonting utan bara göra som jag vill. Konstigt nog har jag lust att gå på ett tråkigt museum, fråga mig inte varför. En runda på stan och titta på kläder för att bygga på ångesten blir det nog också. Det känns som en bra dag utan beskymmer.

Jag har en timme kvar att fördriva tid på innan jag ska träffa en kompis. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, blir lite smått galen snart. Jag hade tänkt gå en runda men känner inte riktigt för de. Jag vet att min träning idag egentligen inte var tillräcklig men måste börja lite lugnt eftersom jag tränat så dåligt innan.

Jag får ångest av att tänka på minsta lilla grej och just nu vill jag bara att vikten ska rasa av mig. Jag vet att det tar tid och jag måste ha tålamod. Jag ska försöka träna bättre framöver, bryr mig inte om kroppen bryter ihop. Jag måste bara ner nu, kan inte acceptera att jag gått upp såhär mycket. Var är du mitt ångestmonster? Kom ut, kom ut var du än är så jag kan få vara lite duktig.

In: 2 effe och 1 stacker's
Ut: 35 min PW + 35 min löpning

Ligger i sängen och fryser en massa. Kom hem för en stund sedan och har hunnit duscha efter träningspasset. Vägde mig på gymmet för att se om de var någon skillnad på den vågen jämfört med min, och det var de. Den visade hela -2,3 kg. Jag vet inte riktigt vilken jag ska lita på riktigt. Digitalvågar brukar vara bättre än en sådan som jag har. Jag känner mig ändå så mycket tjockare så går nog efter min egen. När jag fått lön ska jag nog gå till Öob och köpa en digitalvåg istället. Känns lite mer säkert.

Svar: Jag vill inte säga vad jag köpt mina effe, vill inte att man ska börja äta sådant men kanske kommer sälja bara för att bli av med mina även om det går emot mina principer så håll utkik. Säljer dock bara till erfarna.

Jag håller på att bli lite galen, hittar inte mina hörlurar till mobilen och jag måste ha dem. Jag ska vara hos tandläkaren vid nio och efter de ska jag till gymmet. Jag bryr mig inte om folk kollar, jag kommer bli en svan och deras blickar kommer vändas till avund en vacker dag. Tills dess är det bara att kämpa.

Om jag inte hittar mina hörlurar måste jag ta ipoden och de är i stort sätt sönder. När jag klarat fastan får jag köpa nya hörlurar eller när jag nått en viss vikt. Jag ska skriva fler belöningar någon dag, finns så mycket jag behöver så något mål måste jag nå innan jag får köpa de. Egentligen är vikten en belöning men lite extra kul med matriella ting. Har ni belöningar?

Jag vet inte hur många semlor jag paketerat idag, tappade räkningen efter ett tag men borde vara över 200. Får veta på lördag hur många vi sålde totalt. Jag är glad att jag inte gillar semlor. Jag vill inte bli ännu mer fetto. Har ni ätit semlor idag?

Min kompis berättade efter bion att hon träffat K när hon var ute för någon vecka sedan. Båda var ganska fulla och hon minns inte allt han sa men han hade sagt att han vill ha hjälp av henne att få tillbaka mig, att han fortfarande är kär i mig. Jag vet att man kan säga mycket på fylla, oftast är det sanningen men man kan även säga sådant man egentligen inte menar.

Igår frågade hon om han menade det han hade sagt och de hade han. Han sa att jag fortfarande betyder mycket för honom, att han älskade mig och att vi hade en tid då allt var jättebra men det gick utför. Jag tolkar inte det som att han vill ha mig tillbaka och jag vet inte om jag vill. Det jobbiga är att nu känns det inte som att allt är över, som att vi inte har avslutat allt. Han sa att han hade sagt som han gjorde när vi gjorde slut pga att han var tvungen att vara ifrån mig. Jag stör mig på att han är så feg och inte vågar prata med mig. Jag känner inte att jag ska ta första steget för att reda ut detta men någon gång när jag åker hem tänker jag se om han vill ses och de om han har modet till att prata med mig. Annars får jag väl supa honom full och tvinga fram orden ur honom. Jag har inga känslor för honom men detta väcker ändå tankar och jag vet inte vad jag ska göra. Vad tycker ni?

Äntligen går det att skriva, har försökt sedan sju. Jag var ganska trött i morse men hade planerat en PW innan jobbet. Självklart har det snöat massa inatt och snöar fortfarande så att gå i parken var bara att glömma.

Jag har gjort massa saxhopp men har en massa ångest. Hela natten har jag vaknat flera gånger men ångest som trycker mot bröstet; jag måste röra på mig, jag får inte äta, jag måste bli smal. Det jobbiga är att jag kommer inte vara hemma förrän efter sju ikväll men får hoppas att det slutat snöa så jag kan ta en lång PW annars får jag tvinga mig själv till gymmet. Jag vill inte använda all min energi för nu ska jag klara fastan. Det finns inga undantag. Det finns inga ursäkter. Det finns inget annat än att bli smal. Jag vill inte vara misslyckad mer. Jag vill inte vara tjock mer. Jag måste bevisa för mig själv att jag har kontroll och att jag kan bättre än vad jag tidigare gjort. Ingenting annat finns än att bli smal nu. Jag skiter i allt annat (nästan). "Be good, be thin"

Ännu en dag krånglar blogg.se så har inte kunnat blogga, skulle startat mig nya blogg någon annanstans men nu funkar det i alla fall.

Idag vaknade jag upp med de bästa humöret någonsin känns det som. Det har hållt i sig hela dagen trots att det inte gått enligt planerna. Jag känner att allt kommer lösa sig, som att jag kommer glida på en räkmacka genom livet ett tag framöver. Jag vet att det inte kommer bli så lätt men får vara glad sålänge jag känner såhär. Det kan ha att göra med att dagen blev så lyckad igår eller att jag känner mig pepp. Jag hoppas alla andra mår lika bra som jag, annars sprider jag lite positiva vibbar till er alla där ute!

Jag ska snart bege mig till en kompis. Han frågade igår om vi skulle ta en promenad och jag ska erkänna att jag var tveksam. Jag känner mig så himla ful, fet och alla negativa adjektiv som finns. Men jag vill inte stänga in mig helt för då tänker jag bara på det ännu mer och mår ännu sämre. Därför går jag emot mig själv och försöker spela lite normal.

Jag ska på bio senare ikväll med en annan kompis, hon som försökte begå självmord för ett tag sedan. Hon är den enda vän jag står riktigt nära och jag måste ta varje tillfälle jag kan för att träffa henne då hon inte bor i Gbg. Hon får vara min date ikväll även om jag inte ser denna dag som något speciellt utan mer ett stort påhitt. Självklart kan det vara lite mysigt om man har någon men för oss som står utanför blir det en deppdag mer eller mindre. Jag tycker man ska visa kärlek året om, varför bara på en speciell dag? Just för att det just är alla hjärtans dag tänker jag på förra året och tiden med K. Vi hade det bra men vissa stunder vill jag bara radera. Minnen och åter minnen, för många och nu skriver jag för mycket igen.

Glad alla hjärtans fucking dag.

Min självkänsla sjönk till botten igår ganska snabbt så jag klarade inte av att skriva på kvällen. Jag kände mig ganska yr när jag vaknade och det blev svart några gånger. Det fortsatte på jobbet och jag var nära på att trilla framåt en gång. Även om jag inte ville var jag tvungen att äta trots att det tog emot rejält.

Det blev inte bättre av att en kund skällde ut mig och gick ut ur butiken. Jag gjorde ingenting fel men enligt henne var jag dum i huvudet. Jag var nära på att börja gråta. Jag har aldrig fått sådan kritik tidigare och det blev droppen. Mina kollegor sa ändå att jag inte skulle ta åt mig och nu ser jag att det var henne det var fel på, inte mig, för man beter sig inte så.

Som det ser ut just nu ska jag försöka äta så lite jag kan i två dagar nu, träna så mycket jag kan och börja om fastan på tisdag. Jag har nämligen inte fått mer jobb än på måndag och tisdag och som det ser ut nu kommer jag inte få mer heller. Det betyder att om jag är tillräckligt stark kan jag få min efterlängtade fasta! Känns dumt att flytta fram den men måste klara av att jobba. Usch, vad dålig jag känner mig nu.

Jag åkte in till stan efter jobbet. Dels för att jag skulle fixa lite saker men även rädslan för att äta. Jag har ingen mat hemma men hade jag hittat något hade jag säkerligen åkt till affären och köpt massa skit. I vilket fall som helst rusade jag ur ett provrum idag. Jag fick sådan panikångest när jag såg mig själv i spegeln från alla håll och kanter. Jag kan inte fatta att jag är så tjock.

Jag tog iaf bussen hem, bytte om och gav mig ut på en lång PW. Jag har fortfarande massa ångest kvar och jag hoppas den håller i sig. Jag måste bli smal. Jag ska bli smal.

In: 1 effe
Ut: 1 h 20 min PW

Förlåt för dålig uppdatering men har haft mycket att göra och blogg.se har krånglat. Istället för att sitta hemma och deppat har jag tränat, jobbat och varit lite social. Det kommer troligen bli mer bloggande nu, dels för att jag mår dåligt, dels för att jag inte jobbar lite mycket, dels för att jag inte har så mycket planerat och dels för att jag har planerat en fasta och kommer inte ha mycket energi. (Hoppas jag klarar att jobba när jag fastar, jag behöver detta. Just nu orkar jag inte skriva mycket mer men träning har gått toppen men maten rent åt helvete. Hoppas ni haft en bra dag.

Jag ska snart iväg till jobbet, 9 - 15 idag. Hur jag jobbar resten av veckan är ett stort frågetecken men hoppas på några dagar iaf. Just nu sitter jag och dricker multivitamin och väntar på bussen. Får ta och fixa det sista snart så jag kommer iväg i tid. Planerna för idag är att enbart äta en apelsin och gå minst 1 PW plus lite styrka hemma. Jag har tränat och ätit så dålig en längre tid nu och jag märker verkligen hur det har påverkat mig så nu måste jag komma igång igen!

Jobbet strular och jag börjar bli lite trött på det. Jag vill säga exakt vad jag känner men kan inte säga mer än att det är okej, le och låtsas som att allt är bra. Om det inte fixar sig snart måste jag nog tyvärr säga som det är men eftersom jag bara är provanställd vet jag inte om jag vågar.

Det blir bara värre när pappa är på mig konstant och säger att han snart ringer och säger till själv. Jag blir irriterad och vi avslutade inte vårt senaste samtal speciellt vänligt. Allting har bara blivit värre sedan jag flyttade och ärligt talat kanske det hade varit bättre om jag bodde hemma och var arbetslös. Jag har bara blivit tjockare, mer deprimerad, slösar massa pengar och är ensam konstant hela tiden sedan jag flyttade hit. De finns positiva sidor också men just nu känns de som jag gjort ett stort misstag. Jag vill inte flytta hem igen men jag kanske ska överväga? Ta tag i mitt liv, få hjälp, bli frisk och börja leva normalt.

Det växer, allt växer.
Framför allt jag.
Jag blir större.
Elefant.
Flodhäst.
Gorilla
Stora djur.
Jag vore något sådant om jag vore ett djur.

Djur kanske avspeglar människan.
Apan ska tydligen ha utvecklats till människan.
Sådana varelser vi är.
Jag är nog en gorilla.
Jag är så stor.
Stor, större, störst.

Aporna består ju av olika arter.
Samma sak gäller människan fast vi har olika kroppsbyggnader.
Jag hoppas jag blir mindre och kanske kan ändra min apa.
Jag vill vara en liten och söt apa.
Som herr Nilsson kanske.
Tänk om man kunde önska vilka apa man skulle bli.

Gud jag är verkligen vrickad, vem skriver om apor.

Jag hade fullt upp igår så hann knappt skriva. Det var så mycket att göra så tiden bara rann förbi, kändes knappt att ma jobbade. Därefter var jag hemma ett tag, fixa med massa saker och drog sedan iväg till en kompis. Jag har jättemycket ångest efter denna kväll och önskar jag kunde spy just nu. Vi drack vin och mojito samt åt en massa godis. Jag som bara hade ätit en fralla och en frukt på dagen, det hade räckt gott och väl. Jag får väl tänka på att idag är en ny dag, jag satt inte hemma ensam ännu en lördag och jag hade riktigt roligt. Fia med knuff förgyllde kvällen.

Jag har fått en award av Maj


Det som ska göras när man får en award är:
*kopiera awarden från min blogg
*länka personen som du fått den av
*berätta sju saker om dig själv
*välj sju bloggar som du vill ge den till
*länka till dem
*lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award

1. Jag flyttade till Göteborg för 1,5 månad sedan
2. Det går inte en dag utan att jag tänker på att begå självmord, minst tre gånger om dagen
3. Jag försöker just nu få tag i någon typ av drog, vad vet jag inte riktigt men något som får en att sväva och försvinna ett bra tag. LSD är ett alternativ.
4. Jag känner mig väldigt ensam men trivs ändå med det men skulle gärna vilja hitta någon jag kan berätta allt för utan att skrämas för den jag är och någon som kan stå vid min sida och peppa mig
5. Jag har mycket lättare för att äta sötsaker än middagar men de är så mycket äckligare egentligen
6. Musiken har hjälp mig väldigt mycket och jag skulle inte kunna vara utan den
7. Jag har en stor fobi för ormar, kan knappt skriva de utan att det ryser i kroppen

När jag satt på bussen påväg hem blev allt bara suddigt och smutsigt (iofs var rutorna på bussen jätte skitiga) kändes det som. Det kändes som att inget existerade. Allting kändes som en dröm, som att tiden hoppat fram och jag kunde inte förstå att jag levde. Att jag gör de jag gör, bor där jag bor eller någonting som rör mitt liv.

Det var som att jag att jag egentligen var helt ensam, som att allt runtomkring bara var något jag såg och något jag hittade på i min hjärna. Att jag bara låtsas när jag pratar med andra, att jag har skapat dem i mitt huvud för att inte känna mig lika ensam.

Jag är nästan lite skakig och har nästan lust att ta livet av mig bara för att se om jag ska vakna upp eller om jag bara spelar mig själv ett spratt. Jag vet att jag är helt sinnessjuk men jag är inte normal och det vet alla redan. Jag ska nog ta och bli lite mer sinnessjuk och bli a skinny bitch.

Jag har precis pratat med en kompis hemifrån, eller ja, vet inte riktigt vad jag ska kalla de men där jag bodde innan iaf. Hon är alltid lite rolig och glad att prata med och det livar upp mitt ensamma liv lite. Det hemska är att hon är ovetande om hur jag mår och det gör ont i mig att behöva dölja så mycket från henne. Hon vet att jag har haft problem innan; att jag skurit mig, sett och vet att jag inte ätit, vet att jag tränat way to much men hur det är nu är dimma för henne.

Jag hatar allt ljuga för dem jag tycker om men jag vill inte förlora fler än vad jag redan gjort så från och med nu ska jag stänga in mig i en sluten bubbla. Inte ett ord om hur jag mår ska komma ut mer än i bloggen. Om någon frågar ska jag säga att det är bra och att jag trivs här. Jag vill bara hålla detta för mig själv. Jag vill inte att någon ska lägga sig i, oroa sig eller försöka övertala mig till att bli frisk för nu ska jag bli sjuk. Det låter helt sinnes men jag vill bara må bra, eller ja, sämre kanske. Jag vet inte riktigt hur man ska se de. Jag vet att jag aldrig kommer bli nöjd med min kropp men som jag ser ut nu är inte acceptabelt för fem öre och jag ska ändra det. När alla kilorna jag vill få bort har försvunnit och fettet inte längre täcker mina ben då tror jag att jag kan må lite bättre. Kroppen kommer säkert må sämre men min själ, mina demoner som ska komma tillbaka och jag själv kommer le ett stor leende och äntligen kunna se mig själv i spegeln igen.

Dagen har inte riktigt gått som jag tänkt mig i matväg. Jag hade inte planerat något speciellt mer än att ta två effe. Jag borde nog planerat lite öppet för mina impulser blev inte så bra. Jag har ätit både glass, godis och kex. Jag fattar inte varför jag åt de då det inte är speciellt gott. Jag skäms jättemycket och det är svårt för mig att ens skriva de. Jag vill inte visa min dåliga sida, jag vill bara vara duktig men jag har i alla fall gått i nästan 90 min sammanlagt så något bra har jag ju gjort. Nu är det bara att sikta på en bättre morgondag istället, jag ger inte upp!

Tänk om man vore så glad när man åt

Jag har funderat ett bra tag på att köpa gångstavar, billiga sådana då de riktigt bra är jättedyra men bättre än inga alls eller? Jag tycker det ser riktigt dumt ut för det mesta, kanske inte på äldre men annars. De ökar ändå träningen med 30 - 40 % så de har sin fördel. Tycker ni det ser allt för dumt ut eller ska jag satsa på att köpa ett par och strunta i vad alla andra säger?

Dagen blev väldigt spontan, kom precis hem. När jag var ute och gick i snön (rekommenderas, riktigt jobbigt) så ringde jobbet. Jag hade kommit en ganska bra bit så fick halvspringa varvat med PW hem. Var hur svettig och stessad som helst när jag kom hem men skönt att jag hann röra på mig lite. Imorgon vet jag med säkerhet att jag är ledig och då ska jag försöka tvinga mig till gymmet även om jag mår dåligt över de.

In: 2 effe, 1 äpple och 1,5 kiwi
Ut: 45 min PW (lite jogging i det också)

Jag vaknade för en stund sedan, har sovit ganska bra ändå. Kan beror på att jag tog min effe så pass tidigt men kommer nog bli värre inatt. För lite sömn har jag klarat av tidigare så ska nog inte vara några problem. Jag får väl sitta uppe halva natten och sova på dagen, vända på dygnet med andra ord. Egentligen gillar jag inte de men sådant man får ta.

Hur dagen kommer se ut får vi se. Jag har planerat att gå en långrunda men vill egentligen till gymmet. Jag har dock sådana komplex för min hy så vill inte visa mig utan smink. Jag vet att det låter fånigt men mår verkligen superdåligt över de men de är på rätt väg. Minnen från stundenten kommer tillbaka och jag hoppas jag kommer må så bra igen. "Smal" (fast ska bli smalare), superfin hy, brun, lycklig och hade allt jag kunde önska mig.

Jag satt och funderade ganska mycket på bussen till jobbet idag, jag orkade inte läsa vilket jag vanligtvis brukar. Jag satt och tänkte på hur jag klarar av mina dagar, hur jag tar mig igenom dem. Egentligen klarar jag knappt av vardagen, jag tvingar mig till att göra de. Jag vill jobba så mycket som möjligt för då slipper jag tänka lika mycket som när jag är hemma eller inte har något att göra.

Jag kom fram till att sålänge jag klarar av min vardag, sålänge jag kommer upp ur sängen och tar mig igenom dagen så är jag inte sjuk. När jag inte klarar de längre då kan jag erkänna att jag är sjuk men inte förrän de händer.

Som det känns nu vill jag bli sjuk. Jag vill gå ner massor i vikt igen fast ännu mer, träna så hårt att jag svimmar och spyr, äta så lite som möjligt (helst inget) så magen kurrar så mycket att ett leende kommer fram och höra mina demoner i huvudet som styr mig. Jag vill få sådana panik- och ångestattacker som håller i sig i flera dagar för att faktiskt klara av allt. Jag vill få kontroll igen, stå emot allt som har med kalorier att göra, vara stackast och smalast. Jag vill känna mig duktig, att jag inte är värdelöst utan faktiskt gör något bra. Jag saknar allt som har med smalhet att göra och jag ska, kan, vill och måste dit igen.

Dagen har gått okej, kunde gått bättre men ska inte klaga då den senaste veckan (månaderna) har varit hemska men jag ska komma tillbaka. Jag har en hel del ångest och hade verkligen velat träna men gymmet har tänker om 28 min och de är totalt snökaso ute. Jag lär nog dämpa de med lite skärsår senare men först ska jag försöka stå emot.

Jag kommer nog inte kunnat sova så bra inatt, hade behövt de men tog en effe imorse. Jag vet inte riktigt varför, kände för de. Jag mår så mycket bättre av att ta effe än stacker's, vet inte varför men kanske för att de är starkare. Andra droger lockar men ska försöka att inte hamna i den skiten. Hur det blir framöver få vi se. Dagar utan mat, massa träning och svävande känsla i kroppen hade inte varit fel.

Jag har så sjukt ont i fötterna. Jag fick jobba över då en sjuk och ingen annan kunde så har jobbat 11,5 h totalt. Det var ändå inte lika jobbigt som jag trodde men fötterna tar stryck. Min första buss var dessutom försenad så missade min andra så gick hem i snökaoset. Jag behöver gå, röra på mig så fläsket försvinner men just idag var inte rätt dag att bussarna skulle strula men ska inte klaga. Får se om jag får hoppa in och jobba imorgon eller inte.

Min blogg ser riktigt tråkig ut och jag kan inte de här med design eller liknande så ni får nöja er tills någon söt person har lust att fixa till min bloggdesign. Sålänge bjuder jag på en bild och försöker låta lite mer glad. Imorgon hoppas jag kan jag skriva något som liva upp stämningen.

Mina kompisar försvinner som på löpande band. Först min kompis som hotade med att berättade för mina föräldrar och nu kompisen som försökte ta självmord. Det är inte första gången vänskapen tar slut mellan mig och andra på grund utav detta. Inte för att vänskapen tagit slut helt med alla de jag tänker på nu men relationen är inte precis den samma.

De känns som jag skrivit väldigt långa inlägg som ingen orkar läsa nu så känns lite meningslöst att dra massa historier om olika kompisar jag förlorat. Istället frågar jag er vad har ni förlorat pga att leva era liv såhär? Tänker göra en sammaställning sedan och se vad de flesta har gemensamt och sedan berätta lite om hur detta har påverkat mitt liv. Att sträva efter att vara smal har inte alltid fördelar utan mestadels nackdelar.

Jag behöver skriva men vet inte vad jag ska skriva. Känner inte att någonting har någon mening längre. Mina dagar har så många upp och nergångar att jag inte vet vilket humör jag ska säga att jag har. Jag har nog inget humör, jag har inga känslor. Jag är levande död, nej, nu överdrev jag men känner att allt är lite skrämmande.

Dagen börjar nästan alltid med att jag önskar att jag var död, att jag slapp leva. Dagen brukar sluta likadant. Jag ligger och fantiserar om hur jag ska planera min bortgång med olika utgångar. Ibland fantiserar jag också om att gå riktigt långt ner i skiten, bli påkommen och bli inlåst på psyk men ändå så bestämmer jag mig för att kämpa en dag till. Vad är det som driver mig? Min rädsla för att lämna allt och alla? Min rädsla för att missa något? Min rädsla för att dö (om jag har någon)? Min rädsla för att leva som gör att jag måste övervinna? Jag vet varken ut eller in. Ärligt talat så tror jag inte jag mått såhär dåligt eller tänkt såhär mycket om döden tidigare som nu. Jag har mått dåligt men de känns annorlunda nu. Kanske är de för att jag känner mig så ensam som gör att allting känns mycket större. Jag tror nog jag borde skaffa hjälp, eller?